Vad är ok?

I fredags var det dax för MR röntgen och kuratorbesök. Kl 11.30 hade vi tid hos en kurator i Lund på KK,  för min egen del är jag inte stormförtjust över att sitta och prata om hur jag mår och vad jag känner med en för mig en totalt främmande människa. Men besöket gick ändå ganska smidigt. Vi FÅR vara lessna, vi FÅR vara arga och vi FÅR vara oroliga... Tack det var ju snällt. För mig och nog alla andra är det nog en vanlig kris reakton att man går igenom alla dom kännslorna. Vi är förbannade, lessna, rädda besvikna, arga och inte minst förvirrade.
Det enda hon igentligen sa som jag tog fasta på var att anknytningen till lilla bus i min mage har ju försvårats en del, man vet ju inte om man törs knyta an. Man har ju hatt ett band till henne nu i 7 månader, men vågar man känna efter hur starkt det bandet är?  Hon är ju alltid vårt lilla älskade bus hur det än går, men OM vi nu inte skulle klara graviditeten ut, eller OM hon inte klarar förlossningen, så kanske man själv mår bättre av att inte känna för mycke just nu, men sen kommer ju problematiken med att kännslor kan man inte råda över.
Jag har även fått någon reaktion på mitt förra inlägg där jag skrev om att andra lyckas och att vi misslykas, jag ser inte mitt älskade lilla barn som ett misslyckande i den bemärkelsen, men min kropp har ju inte lyckats produsera ett friskt barn. Skulle man få välja så är det nog ingen som önskar sig ett barn med en sjukdom eller en problematik, man vill ju att ens barn ska ha det så bra det bara går och få vara friska och krya.
Mr röntgen kan jag igentligen inte säga så mycke om mer än det gör jag aldrig om igen, det va en fruktansvärd upplevelse som jag inte önskar någon med cellskräck, jag har ju gjort liknande röntgen innan, men då var jag inte instängd i ett smalt rör! Hade jag inte hatt Johnny med mig i rummet å kunnat känna hans hand vet jag inte ens om jag skulle klarat av det. Det tog 1,5 h att genomföra detta, men det känndes som det var en evighet. Nu hoppas vi bara att dom kan se något på bilderna med så det inte var förgäves.
Fredag kväll åkte vi ut till vårt älskade Landön, känns super bra attt kunna vara här och ha lite annat att tänka på, även om orken och tålamodet inte är som det brukar så känns det ändå bättre att göra lite sådana saker man gjort innan, något som är normalt. Det är min terapi att kunna sitta med sina vänner å prata, inte bara om eländet utan om vanliga saker och vanliga vardagsbekymmer, som alla andra med har. Man kan slappna av för någon timme och kanske förtränga det för en lite stund. Men när man går och lägger sig kommer ju tankarna igen.. Är det ok att kunna slappna av och förtränga?? Förnuftet säger ju att det är klart att det är, men sammvetet säger ju att nej nej nej nej du måste tänka på detta hela tiden, måste känna och vara förtvivlad. Och man är ju förtvivlad och livrädd hela tiden igentligen, det kanske bara inte syns utanpå just den stunden.
Just nu analyserar man ju varje minsta sak med, har hon rört sig som hon ska? Var rörelserna normal? Har hon rört sig för lite/för mycket? Mår hon bra där inne??? Frågorna är där hela tiden, men svaren lyser fortfarande med sin frånvaro.

Tusen tack till alla som försöker göra vår vardag dräglig, med skratt å skämmt som lyser upp för en stund! Ni vet vilka ni är och ni är GULD värda.