Ta en kölapp å sitt ner.

Ta en kölapp å sitt ner var kommentaren jag fick på Hässleholms akuten. Busan fick ett ganska stort anfall ett par dagar efter grandmall anfallet i husvagnen. Jag och J hade varit i stan å käkat efter att busan å jag gjort lite ärende. Det började lika dant som förra gången, vi hade just svalt middagen när hon fick den där speciella blicken i ögonen, hon ser nästan panikslagen ut. Jag lyfte upp henne från barnstolen och la ner henne på en soffa i resturangen, det är alltid lättare när hon kan ligga ner för man måste kolla på en gång att hon inte har något i munnen som hon kan sätta i halsen. Frånvaroatacken kom och hon krampade lite på höger sida, jag gav stesolid ganska omgående denna gången för man ser lixom om det är ett anfall som bara går över eller om hon kommer att behöva extra hjälp. Vi rådgjorde med varandra vilket som skulle gå fortast, ringa ambulans eller köra själva till akuten i HLM, efter övervägande så sprang J och hämtade bilen. Han körde ända fram till resturangen, ibland får man bara skita i var man får köra eller inte, regnet totalt öste ner, det var som himlen öppnat sig, då kan man fasen undra varför det ska bli mer jobbigt än vad det redan är, jag försökte bäöra ut busan till bilen utan att hon skulle bli dygnsur sammtidigt som man försöker hålla en hand på hennes bröstkorg så man har koll på andningen, både jag och J känner ju Elins andningsmönster väldigt väl så vi märker ju om hon är andningspåverkad ganska fort och då vill man till sjukhuset omgående ifall hon behöver få mer hjälp. J släppte av mig vid akuten så jag kunde springa in medans han parkerade bilen, jag kom med andan i halsen upp för trappen och sprang fram till luckan ( där va inte en själ i väntrummet ) damen som satt där öppnade och jag gastar fram att jag hade en tvååring som krampat och är andningspåverkad, då kommer det........ Ta en kölapp å sitt ner..... Dom orden som forsade ut ur min mun då var inte nämnvärt trevliga kan jag säga, som sagt beter jag mig som en ilsken robot. Men till sist fatta hon allvaret i det hela och sprang för att hämta hjälp så att vi fick komma in. Både läkare och ssk var mycket trevliga och hjälpsamma så då kändes det lite bättre. Dom har ju ingen barnakut i Hässleholm så dom ville ju ha oss till kristianstad med en gång, men eftersom vi inte var en prio 1 längre (Elin andas normalt) så skulle ambulansen beställas och det kunde ta upp till 30 min innan den kom, så jag och Johnny bestämde att vi skulle köra själva. Vi kom fram utan problem och fick åka hem lite senare på kvällen när alla kontroller var gjorda, vi vet ju aldrig vilket beslut dom kommer att ta om att stanna eller att åka hem, så vi hade ju redan dratt igång hela apparaten med hundpassning och barnpassning av E och H, förflyttandet av bilar och hur man löser arbetet dagen efter. Det var bara att avboka allt och köra på upphämtning av hund och barn haha. Läkarna i Lund säger ju att vi ska leva som vanligt mellan anfallen och att vi inte ska vabba och Elin stanna hemma från dagis dagen efter om hon inte är alltför påverkad av det. Men man är på sin vakt hela tiden när man är på jobbet efter sådana turer, hjärtat är i halsgropen varje gång man känner telefonen vibrera i fickan, jag håller andan och blir kallsvettig varje gång jag tar upp den för att kolla, står det dagis så börjar jag förflytta mig fort till kontoret för att kunna dra på en gång om det blir kris. Som tur är har jag bara behövt köra från jobbet två gånger sen jag började i december, men dom gångerna har det varit väldigt akut. Man kan köra från Vittsjö till Tjörnarp på 27 minuter, fortare är omöjligt har jag konstaterat och jag hade inte sett mitt körkort på flera år om polisen varit i närheten. När man sitter i bilen och panikkör hem hinner det passera många tankar, jag förbereder mig alltid för det värsta ( men jag vet inte vad det är) och går igenom i skallen vad som är nödvändigt att få med sig till Lund. Johnny brukar redan vara ringd från dagis han med, så antingen är han redan påväg med ambulans till Lund eller kör vi båda som idioter för att komma fram. Är det bara halvakut så kör nämligen Johnny först eftersom han har lättare att komma iväg från jobbet, jag vill ordna en efterträdare till mitt pass om det finns tid och möjlighet. Naturligtvis så går ju Elin först, men kan man lösa det så känns det jäkligt mycket bättre och man kan släppa jobbet helt. Jag jobbar ju med människor och sätter mina arbetskamrater i klistret om man inte kan lösa det, ibland skulle man inte varit så förbannat plikttrogen men jag hoppas ju att jag tjänar på det i slutändan. Jag minns inte hur många ambulansturer vi har åkt på sedan i augusti men det blir för tråkigt att läsa om alla kan jag säga. Det är svårt som fasen att ta beslutet om att ringa 112, avvakta eller att köra själv. Ringer vi hemifrån till 112 och begär ambulans kommer ju alltid Sösdala brandkår först eftersom det tar som minst 20 min innan ambulansen dyker upp, har då Busan slutat krampa och andningen är hyfsat normal tycker jag det är lite pinsamt när 5st fullt utrustade brandmän kommer infarande. Jag VET att man inte ska känns så, men man gör det ändå. Det går inte att veta i förväg vilket beslut som är rätt och bestämmer man sig för att avvakta kan dom 5 min egentligen vara livsavgörande om hon slutar andas helt. Själva anfallet i sig är ju inte så superfarligt om det inte varar för länge, men hon klarar inte helt att kontolera sin egen andning undertiden krampen varar, hennes kropp fattar inte hur den ska göra, oftast drar hon bara in en massa luft men får inte till utandningen, det är jäkligt obehagligt att se. Nu vaknade huvudpersonen i fråga så jag får får minsann fixa lite lunch.

Nu är det dax....

Jag har länge länge funderat på att ta upp skrivandet i bloggen igen, jag fick lite tråkiga kommentarer av en anonym läsare som gjorde att jag tappade lusten förra gången. Men jag har ett behov av att skriva av mig och att dokumentera allt som händer i våra liv, så nu är det dax att jag tar tag i detta, det är ju ändå frivilligt att läsa haha. Denna hösten är och har varit fruktansvärt jobbig, framförallt för Elin såklart, men hela familjen krachar när hon inte mår bra. Man är ju jäkligt bra på att skuldbelägga sig själv hela tiden, även om det inte är något man kunde gjort annorlunda just då, vi gör ju hela tiden vårt bästa för att familjen ska fungera, men ändå blir det ofta att planerade saker får ställas in av olika anledningar. Jag plågas väldigt ofta med att jag tillbringar alldeles för lite tid med Emma och Hampus, och att det är deras intresse och kul grejer som får ställas in, som tur är har vi ju farmor som ställer upp så mycket det bara går, hon hämtar, lämnar passar och finns tillhands hela tiden, men det hjälper ju inte mitt samvete, det är fortfarande jag som är otilräcklig, men man har bara två armar och 24h på ett dygn, och jag gör fasen så gott det bara går så varför gnager då det i hjärteroten ändå? Jag kanske skulle göra en lite uppdatering angående Lillabus :) Under sommaren har hon ju hunnit fylla 2 år (var blev den tiden av)och har spenderat hela tiden i husvagnen på campingen. Det var hyfsat lugn för henne, ett par krampanfall men inget större som vi behövde bryta med stesolid, men i slutet av sommaren ändrades karaktären på anfallen lite, hon började krampa mer i kroppen och inte bara vara frånvarande som innan. I augusti fick hon ett riktigt grandmal anfall, det var jävligt obehagligt. Hon började bete sig lite märkligt just när vi ätit färdigt på kvällen så jag sa till J att nu kommer det ett anfall, jag lyfte upp henne och bar in busan på sängen i vagnen så hon kunde ligga plant, då drog hela helvetet igång, jag skrek på Johnny att han skulle få fram stesoliden, han tyckte jag skulle ta det lugnt å änu mer förbannad blev jag eftersom han inte sett hur hela hon ryckte, han kom till sist med stesoliden, men va inte rätt styrka på den så jag for ut i förtältet och hämtade den som vi har liggandes i barnvagenen. Efter jag gett henne den så slutade hon ändå inte att krampa, så jag uppmanade J att ringa 112 å det jäkligt fort. Vi uppför oss inte alls lika i dessa sitser när det händer något med Elin, jag blir som en förbannat ilsken robot och J känns som en väldigt seg sömngångare så jag tycker inte han gör något i den hastigheten jag vill att det ska hända, och jag blir väldigt arg när jag blir rädd med för den delen. Dom på larmcentralen är oftast väldigt hjälpsamma och försöker leda en igenom krisen fast man säkert inte är så trevlig i tonen. När jag hörde syrenerna på ambulansen ca 20 min senare så slutade busan äntligen att krampa, men hennes andning var påverkad och hon helt slö. Ampbulansgubbarna och vi gjorde bedömningen att vi skulle åka till Kristianstad i stället för Lund eftersom vi var på campingen och att hon hade slutat krampa, Emma och Hampus var ju kvar där ute. Den veckan hade vi besök av deras kusiner från kiruna och pappas fru Irené, så vi kunde ju båda två åka med utan att dom skulle behöva bli ensamma. Emma blir väldigt upprörd och ledsen när Elin får sina anfall, hon är ganska lik mig i sin reaktion, Hampus går mer undan jag tror inte han vill se vad som händer, hans reaktioner kommer oftast långt senare och det är mycket tuffare att hantera någon som inte säger eller visar ett dugg, han står helt oberörd. Det kan gå dagar men oftast minst en vecka innan det släpper och han blir lessen och endast när det är han och jag själva. Deras reaktioner är hemska för oss som föräldrar, man vill vara där för dom och trösta samtidigt som man är i upplösningstillstånd själv, och minst en av oss är tvungen att gå med ambulansen in till sjukhuset för att vara med Busan. Man vill ju båda helst åka in med Elin eftersom man vill vara där om det händer något mer, men det suger fett (som Emma säger)att behöva lämna dom andra två ensam med sin rädsla. Vi har försökt att dela upp vem som åker, hur det blir mest praktiskt, vem som ska på jobb nästa gång och var, vem som kan ordna sig fortast ledig, och vem som kan försöka jobba och sköta markservicen här hemma på lämpligast vis. Eftersom jag bara är timanställd på mitt jobb så är jag jäkligt rädd att behöva ringa och VABBA, vi är lite väl mycket personal till lite för få boende nu, jag vill ju inte vara en av dom som gallras ut först för att man har hatt många VAB dagar och känns opålitlig, så jag vabar så lite det bara går och försöker flytta jobbedagar och ta extradagar när det är lungt med Elin. Johnny har det lite lättare att jobba tex hemifrån,har han bara en dator och telefon så kan han få en del gjort ändå, så då blir inte hela hans arbetsdag förstörd, skulle jag åka ifrån jobbet ett stund för en kontroll på Busan i Lund så tar det ca 6 timmar innan jag är tillbaka där igen så det fungerar inte alls, då klöddar jag till det för hela jobbet. Det är ju inte heller så att jag kunde tagit med henne en timme på jobbet till man är färdig som vissa arbetsplatser är mer anpassade för. Men för att komma tillbaka till just det anfallet i augusti, så blev vi inlagda i kristianstad över natten, dom ville ha styrsel på hjärtat och andningen, blodtrycket hade med åkt jojo lite, men jag var och hämtade dom dagen efter och då var hon fortfarande slö och lite tagen. Det tog nog 2 dagar innan hon ble sig själv igen. Detta var startskottet på hösten, jag orkar inte skriva mer idag så jag får fortsätt i morgon så jag känner att vi kommer ifatt dagens läge. Jag tror att det går att ställa frågor fortfarande på bloggen, och fråga om just allt, vet jag det så svarar jag, det är inget av detta som är för känsligt för oss att prata om. Annars är min Mail: swimle@hotmail.com