Lilla bus
Lilla Bus
fredag 4 oktober 2013
Ta en kölapp å sitt ner.
Ta en kölapp å sitt ner var kommentaren jag fick på Hässleholms akuten.
Busan fick ett ganska stort anfall ett par dagar efter grandmall anfallet i husvagnen. Jag och J hade varit i stan å käkat efter att busan å jag gjort lite ärende. Det började lika dant som förra gången, vi hade just svalt middagen när hon fick den där speciella blicken i ögonen, hon ser nästan panikslagen ut. Jag lyfte upp henne från barnstolen och la ner henne på en soffa i resturangen, det är alltid lättare när hon kan ligga ner för man måste kolla på en gång att hon inte har något i munnen som hon kan sätta i halsen. Frånvaroatacken kom och hon krampade lite på höger sida, jag gav stesolid ganska omgående denna gången för man ser lixom om det är ett anfall som bara går över eller om hon kommer att behöva extra hjälp. Vi rådgjorde med varandra vilket som skulle gå fortast, ringa ambulans eller köra själva till akuten i HLM, efter övervägande så sprang J och hämtade bilen. Han körde ända fram till resturangen, ibland får man bara skita i var man får köra eller inte, regnet totalt öste ner, det var som himlen öppnat sig, då kan man fasen undra varför det ska bli mer jobbigt än vad det redan är, jag försökte bäöra ut busan till bilen utan att hon skulle bli dygnsur sammtidigt som man försöker hålla en hand på hennes bröstkorg så man har koll på andningen, både jag och J känner ju Elins andningsmönster väldigt väl så vi märker ju om hon är andningspåverkad ganska fort och då vill man till sjukhuset omgående ifall hon behöver få mer hjälp.
J släppte av mig vid akuten så jag kunde springa in medans han parkerade bilen, jag kom med andan i halsen upp för trappen och sprang fram till luckan ( där va inte en själ i väntrummet ) damen som satt där öppnade och jag gastar fram att jag hade en tvååring som krampat och är andningspåverkad, då kommer det........ Ta en kölapp å sitt ner..... Dom orden som forsade ut ur min mun då var inte nämnvärt trevliga kan jag säga, som sagt beter jag mig som en ilsken robot. Men till sist fatta hon allvaret i det hela och sprang för att hämta hjälp så att vi fick komma in. Både läkare och ssk var mycket trevliga och hjälpsamma så då kändes det lite bättre. Dom har ju ingen barnakut i Hässleholm så dom ville ju ha oss till kristianstad med en gång, men eftersom vi inte var en prio 1 längre (Elin andas normalt) så skulle ambulansen beställas och det kunde ta upp till 30 min innan den kom, så jag och Johnny bestämde att vi skulle köra själva.
Vi kom fram utan problem och fick åka hem lite senare på kvällen när alla kontroller var gjorda, vi vet ju aldrig vilket beslut dom kommer att ta om att stanna eller att åka hem, så vi hade ju redan dratt igång hela apparaten med hundpassning och barnpassning av E och H, förflyttandet av bilar och hur man löser arbetet dagen efter. Det var bara att avboka allt och köra på upphämtning av hund och barn haha.
Läkarna i Lund säger ju att vi ska leva som vanligt mellan anfallen och att vi inte ska vabba och Elin stanna hemma från dagis dagen efter om hon inte är alltför påverkad av det. Men man är på sin vakt hela tiden när man är på jobbet efter sådana turer, hjärtat är i halsgropen varje gång man känner telefonen vibrera i fickan, jag håller andan och blir kallsvettig varje gång jag tar upp den för att kolla, står det dagis så börjar jag förflytta mig fort till kontoret för att kunna dra på en gång om det blir kris. Som tur är har jag bara behövt köra från jobbet två gånger sen jag började i december, men dom gångerna har det varit väldigt akut. Man kan köra från Vittsjö till Tjörnarp på 27 minuter, fortare är omöjligt har jag konstaterat och jag hade inte sett mitt körkort på flera år om polisen varit i närheten.
När man sitter i bilen och panikkör hem hinner det passera många tankar, jag förbereder mig alltid för det värsta ( men jag vet inte vad det är) och går igenom i skallen vad som är nödvändigt att få med sig till Lund. Johnny brukar redan vara ringd från dagis han med, så antingen är han redan påväg med ambulans till Lund eller kör vi båda som idioter för att komma fram.
Är det bara halvakut så kör nämligen Johnny först eftersom han har lättare att komma iväg från jobbet, jag vill ordna en efterträdare till mitt pass om det finns tid och möjlighet.
Naturligtvis så går ju Elin först, men kan man lösa det så känns det jäkligt mycket bättre och man kan släppa jobbet helt. Jag jobbar ju med människor och sätter mina arbetskamrater i klistret om man inte kan lösa det, ibland skulle man inte varit så förbannat plikttrogen men jag hoppas ju att jag tjänar på det i slutändan.
Jag minns inte hur många ambulansturer vi har åkt på sedan i augusti men det blir för tråkigt att läsa om alla kan jag säga.
Det är svårt som fasen att ta beslutet om att ringa 112, avvakta eller att köra själv. Ringer vi hemifrån till 112 och begär ambulans kommer ju alltid Sösdala brandkår först eftersom det tar som minst 20 min innan ambulansen dyker upp, har då Busan slutat krampa och andningen är hyfsat normal tycker jag det är lite pinsamt när 5st fullt utrustade brandmän kommer infarande. Jag VET att man inte ska känns så, men man gör det ändå. Det går inte att veta i förväg vilket beslut som är rätt och bestämmer man sig för att avvakta kan dom 5 min egentligen vara livsavgörande om hon slutar andas helt. Själva anfallet i sig är ju inte så superfarligt om det inte varar för länge, men hon klarar inte helt att kontolera sin egen andning undertiden krampen varar, hennes kropp fattar inte hur den ska göra, oftast drar hon bara in en massa luft men får inte till utandningen, det är jäkligt obehagligt att se.
Nu vaknade huvudpersonen i fråga så jag får får minsann fixa lite lunch.
torsdag 3 oktober 2013
Nu är det dax....
Jag har länge länge funderat på att ta upp skrivandet i bloggen igen, jag fick lite tråkiga kommentarer av en anonym läsare som gjorde att jag tappade lusten förra gången. Men jag har ett behov av att skriva av mig och att dokumentera allt som händer i våra liv, så nu är det dax att jag tar tag i detta, det är ju ändå frivilligt att läsa haha.
Denna hösten är och har varit fruktansvärt jobbig, framförallt för Elin såklart, men hela familjen krachar när hon inte mår bra. Man är ju jäkligt bra på att skuldbelägga sig själv hela tiden, även om det inte är något man kunde gjort annorlunda just då, vi gör ju hela tiden vårt bästa för att familjen ska fungera, men ändå blir det ofta att planerade saker får ställas in av olika anledningar.
Jag plågas väldigt ofta med att jag tillbringar alldeles för lite tid med Emma och Hampus, och att det är deras intresse och kul grejer som får ställas in, som tur är har vi ju farmor som ställer upp så mycket det bara går, hon hämtar, lämnar passar och finns tillhands hela tiden, men det hjälper ju inte mitt samvete, det är fortfarande jag som är otilräcklig, men man har bara två armar och 24h på ett dygn, och jag gör fasen så gott det bara går så varför gnager då det i hjärteroten ändå?
Jag kanske skulle göra en lite uppdatering angående Lillabus :)
Under sommaren har hon ju hunnit fylla 2 år (var blev den tiden av)och har spenderat hela tiden i husvagnen på campingen. Det var hyfsat lugn för henne, ett par krampanfall men inget större som vi behövde bryta med stesolid, men i slutet av sommaren ändrades karaktären på anfallen lite, hon började krampa mer i kroppen och inte bara vara frånvarande som innan. I augusti fick hon ett riktigt grandmal anfall, det var jävligt obehagligt. Hon började bete sig lite märkligt just när vi ätit färdigt på kvällen så jag sa till J att nu kommer det ett anfall, jag lyfte upp henne och bar in busan på sängen i vagnen så hon kunde ligga plant, då drog hela helvetet igång, jag skrek på Johnny att han skulle få fram stesoliden, han tyckte jag skulle ta det lugnt å änu mer förbannad blev jag eftersom han inte sett hur hela hon ryckte, han kom till sist med stesoliden, men va inte rätt styrka på den så jag for ut i förtältet och hämtade den som vi har liggandes i barnvagenen. Efter jag gett henne den så slutade hon ändå inte att krampa, så jag uppmanade J att ringa 112 å det jäkligt fort.
Vi uppför oss inte alls lika i dessa sitser när det händer något med Elin, jag blir som en förbannat ilsken robot och J känns som en väldigt seg sömngångare så jag tycker inte han gör något i den hastigheten jag vill att det ska hända, och jag blir väldigt arg när jag blir rädd med för den delen. Dom på larmcentralen är oftast väldigt hjälpsamma och försöker leda en igenom krisen fast man säkert inte är så trevlig i tonen. När jag hörde syrenerna på ambulansen ca 20 min senare så slutade busan äntligen att krampa, men hennes andning var påverkad och hon helt slö.
Ampbulansgubbarna och vi gjorde bedömningen att vi skulle åka till Kristianstad i stället för Lund eftersom vi var på campingen och att hon hade slutat krampa, Emma och Hampus var ju kvar där ute. Den veckan hade vi besök av deras kusiner från kiruna och pappas fru Irené, så vi kunde ju båda två åka med utan att dom skulle behöva bli ensamma.
Emma blir väldigt upprörd och ledsen när Elin får sina anfall, hon är ganska lik mig i sin reaktion, Hampus går mer undan jag tror inte han vill se vad som händer, hans reaktioner kommer oftast långt senare och det är mycket tuffare att hantera någon som inte säger eller visar ett dugg, han står helt oberörd. Det kan gå dagar men oftast minst en vecka innan det släpper och han blir lessen och endast när det är han och jag själva.
Deras reaktioner är hemska för oss som föräldrar, man vill vara där för dom och trösta samtidigt som man är i upplösningstillstånd själv, och minst en av oss är tvungen att gå med ambulansen in till sjukhuset för att vara med Busan. Man vill ju båda helst åka in med Elin eftersom man vill vara där om det händer något mer, men det suger fett (som Emma säger)att behöva lämna dom andra två ensam med sin rädsla.
Vi har försökt att dela upp vem som åker, hur det blir mest praktiskt, vem som ska på jobb nästa gång och var, vem som kan ordna sig fortast ledig, och vem som kan försöka jobba och sköta markservicen här hemma på lämpligast vis.
Eftersom jag bara är timanställd på mitt jobb så är jag jäkligt rädd att behöva ringa och VABBA, vi är lite väl mycket personal till lite för få boende nu, jag vill ju inte vara en av dom som gallras ut först för att man har hatt många VAB dagar och känns opålitlig, så jag vabar så lite det bara går och försöker flytta jobbedagar och ta extradagar när det är lungt med Elin.
Johnny har det lite lättare att jobba tex hemifrån,har han bara en dator och telefon så kan han få en del gjort ändå, så då blir inte hela hans arbetsdag förstörd, skulle jag åka ifrån jobbet ett stund för en kontroll på Busan i Lund så tar det ca 6 timmar innan jag är tillbaka där igen så det fungerar inte alls, då klöddar jag till det för hela jobbet.
Det är ju inte heller så att jag kunde tagit med henne en timme på jobbet till man är färdig som vissa arbetsplatser är mer anpassade för.
Men för att komma tillbaka till just det anfallet i augusti, så blev vi inlagda i kristianstad över natten, dom ville ha styrsel på hjärtat och andningen, blodtrycket hade med åkt jojo lite, men jag var och hämtade dom dagen efter och då var hon fortfarande slö och lite tagen. Det tog nog 2 dagar innan hon ble sig själv igen.
Detta var startskottet på hösten, jag orkar inte skriva mer idag så jag får fortsätt i morgon så jag känner att vi kommer ifatt dagens läge.
Jag tror att det går att ställa frågor fortfarande på bloggen, och fråga om just allt, vet jag det så svarar jag, det är inget av detta som är för känsligt för oss att prata om.
Annars är min Mail: swimle@hotmail.com
torsdag 26 januari 2012
Elin har fått beröm:):)
Hej hej!
Idag var det inplanerat ett nytt besök hos sjukgymnasten och den samordnande sjuksköterskan på CSK. Blev ett jäkla stressande för att komma dit. Vi sålde vår bil igår och har änu inte bestämmt vad vi ska ha för bil istället :( Så just nu är jag nästan billös, jag har lånat svärmors "bil" det är en Ford så det är knappt den räknas ha ha (förlåt Lena). Ja ja nog gnällt om det, ex svärmor hämtade mig på morgonen för att köra mig till Fjälkinge så jag kunde få fatt på "bilen" där. Men dom kör inte kombi så jag kunde inte få med mig vagnen, vilket då resulterade i att jag var tvungen att konka busan i bilstolen över hela parkeringen och in på sjukan i Kristianstad, då känns hennes modiga 11 kilo i armarna ska ni tro. Hon var lus trött när vi kom till väntrummet, så hon somna och sket ner sig sammtidigt haha, jag konstatera att det var nog bäst hon fick en powernap dom få minuter det var innan vi skulle in, så stackarn fick nana en lite stund i stinky blöja.
Hon nästan vägra vakna när vi kom in och sov sig igenom blöjbytet, det fick bli ganska mycke fjäskande från min sida för att hon skulle slå upp sina blå. Hon kan ju inte sova när sjukgymnasten ska bedömma henne.
Dom var så nöjda med hennes framsteg och jag fick med en massa beröm för all träning vi lägger ner på henne, hon behöver ju stimuleras mer än en vanlig bebis, och vi kör ganska mycket träning här hemma. Då blir man glad att se att det lönar sig och att dom tycker det går framåt. Så dom tyckte att hon skulle få en stor OK stämpel på blöjan idag:) :)
Det andra småbarnsföräldrar (även jag med dom andra två) tar lite förgivet kan va ett enormt steg fram för oss, som att Elin nu kan få in leksaken i munnen utan hjälp eller att hon tittar på en och härmar hur man gör med munnen. Eller ett stort yiiiiiiiiiiiii hon flytta leksaken från sin starka vänstra sida till den svaga högra men ändå fick in majskroken i munnen..
Som jag sagt många gåner innan Perspektiven ändrar sig, är väldigt små saker som kan göra en väldigt glad.
Sköterskan slog även upp hennes journal, men där stog inget nytt angående MR så vi får bara ha lite mer tålamod.
I morgon kommer min pappas frun ner från Luleå för att hjälpa mig med kidsen lite och passa dom lördag till söndag för att jag och Johnny ska få en stunds andrum och egentid. Problemet är bara att vi inte har en aning om var vi ska bli av eller göra, så ALLA förslag är just nu väldigt välkomna, ska hälst inte vara för dyrt och inte så pass långt bort att vi inte kan ta oss hem om nu det skulle behövas.
Kram på er och kör försiktigt i halkan..
Idag var det inplanerat ett nytt besök hos sjukgymnasten och den samordnande sjuksköterskan på CSK. Blev ett jäkla stressande för att komma dit. Vi sålde vår bil igår och har änu inte bestämmt vad vi ska ha för bil istället :( Så just nu är jag nästan billös, jag har lånat svärmors "bil" det är en Ford så det är knappt den räknas ha ha (förlåt Lena). Ja ja nog gnällt om det, ex svärmor hämtade mig på morgonen för att köra mig till Fjälkinge så jag kunde få fatt på "bilen" där. Men dom kör inte kombi så jag kunde inte få med mig vagnen, vilket då resulterade i att jag var tvungen att konka busan i bilstolen över hela parkeringen och in på sjukan i Kristianstad, då känns hennes modiga 11 kilo i armarna ska ni tro. Hon var lus trött när vi kom till väntrummet, så hon somna och sket ner sig sammtidigt haha, jag konstatera att det var nog bäst hon fick en powernap dom få minuter det var innan vi skulle in, så stackarn fick nana en lite stund i stinky blöja.
Hon nästan vägra vakna när vi kom in och sov sig igenom blöjbytet, det fick bli ganska mycke fjäskande från min sida för att hon skulle slå upp sina blå. Hon kan ju inte sova när sjukgymnasten ska bedömma henne.
Dom var så nöjda med hennes framsteg och jag fick med en massa beröm för all träning vi lägger ner på henne, hon behöver ju stimuleras mer än en vanlig bebis, och vi kör ganska mycket träning här hemma. Då blir man glad att se att det lönar sig och att dom tycker det går framåt. Så dom tyckte att hon skulle få en stor OK stämpel på blöjan idag:) :)
Det andra småbarnsföräldrar (även jag med dom andra två) tar lite förgivet kan va ett enormt steg fram för oss, som att Elin nu kan få in leksaken i munnen utan hjälp eller att hon tittar på en och härmar hur man gör med munnen. Eller ett stort yiiiiiiiiiiiii hon flytta leksaken från sin starka vänstra sida till den svaga högra men ändå fick in majskroken i munnen..
Som jag sagt många gåner innan Perspektiven ändrar sig, är väldigt små saker som kan göra en väldigt glad.
Sköterskan slog även upp hennes journal, men där stog inget nytt angående MR så vi får bara ha lite mer tålamod.
I morgon kommer min pappas frun ner från Luleå för att hjälpa mig med kidsen lite och passa dom lördag till söndag för att jag och Johnny ska få en stunds andrum och egentid. Problemet är bara att vi inte har en aning om var vi ska bli av eller göra, så ALLA förslag är just nu väldigt välkomna, ska hälst inte vara för dyrt och inte så pass långt bort att vi inte kan ta oss hem om nu det skulle behövas.
Kram på er och kör försiktigt i halkan..
onsdag 25 januari 2012
Väntan väntan och lite mer väntan!
Hej hej!!
Vänta.. Ja det är det vi gör nu, tiden går så fruktansvärt sakta när man väntar på svar. Men vi har en jäkla massa att göra när det gäller campingen så den tiden går fort, hur nu det är möjligt. Man lever kanske i två tidsepoker? En som tillhör företaget och en som är privat!
Jag tror inte man riktigt förstår hur jäkla frustrerande detta väntande är om man inte varit upp i det. Det är ju inte som vanlig väntan på bussen eller väntan/längtan efter något skoj, utan bara riktigt lång frustrerande väntan.
Svaren som ska komma med posten, eller tiden till nevrokirurgen, dröjer nog minst en vecka till, men man hämtar ändå posten med hjärtat i halsgropen varje dag, man både vill och inte vill att där ska ligga ett sjukhus kuvert. Lika mycke som man väntar drar man ju sig för att läsa svaren. Detta är ju domen hur OP gick, det slutgiltiga resultatet av det. Det är ju även domen om vad som händer nu, när blir nästa OP, blir den i sverige, hur stor kommer den att bli?? UCH!
Jag fattar inte hur jag ska orka med en sväng till med extrem oro och maktlöshet, jag vet ju att man klarar det för man har inget val. Men tanken på det äter en innefrån och man får väldigt svårt att njuta av nuet som man borde.
Jag får en del frågor angående Busan, dom flesta kan inte ens vi svara på men kan jag så lovar jag att göra det. Många undrar om hon har bestående hjärnskador, vi har inte en aning, men vi räknar med att hon kommer att få någon form av spessiella behov i framtiden, men vad det innebär och i vilket spann det hamnar i har vi inte en aning om.
Det vi vet just nu är att hon är lite sen i sin utveckling, men hur mycket är med svårt att säga eftersom alla barn är olika. Elin blev ju nästan av med en månad med när hon bara låg på rygg på sjukan, då stärktes ju inte hennes kropp det minsta utan hon blev ju försvagad istället. Hennes syn upplever vi att den har blivigt mycket bättre, hon tittar mer på båda hållen och vrider självmant skallen efter saker som hon tycker är spännande! Jag tycker hon har gått framåt ganska mycket dom senaste 14 dagarna, leksakerna hittar in i munnen nu och hon vill gärna hålla och dra i grejer. Storasyskonen är nog det som är det bästa, hon skiner som en sol när dom pratar och busar med henne :) :) Emma är väldigt hjälpsam just nu och tycker det är kanon skoj att vara med Elin, det är jag tacksam för. Jag behöver mycket sällan be om hjälp utan det är mer hon som tjatar om att få ha henne i knät eller byta blöja. Det underlättar min vardag när inte Johnny är hemma, man kan få den där extra minuten att göra middagen klar tex.
Nu kallar Lilla Bus på lite uppmärksamhet.
Vänta.. Ja det är det vi gör nu, tiden går så fruktansvärt sakta när man väntar på svar. Men vi har en jäkla massa att göra när det gäller campingen så den tiden går fort, hur nu det är möjligt. Man lever kanske i två tidsepoker? En som tillhör företaget och en som är privat!
Jag tror inte man riktigt förstår hur jäkla frustrerande detta väntande är om man inte varit upp i det. Det är ju inte som vanlig väntan på bussen eller väntan/längtan efter något skoj, utan bara riktigt lång frustrerande väntan.
Svaren som ska komma med posten, eller tiden till nevrokirurgen, dröjer nog minst en vecka till, men man hämtar ändå posten med hjärtat i halsgropen varje dag, man både vill och inte vill att där ska ligga ett sjukhus kuvert. Lika mycke som man väntar drar man ju sig för att läsa svaren. Detta är ju domen hur OP gick, det slutgiltiga resultatet av det. Det är ju även domen om vad som händer nu, när blir nästa OP, blir den i sverige, hur stor kommer den att bli?? UCH!
Jag fattar inte hur jag ska orka med en sväng till med extrem oro och maktlöshet, jag vet ju att man klarar det för man har inget val. Men tanken på det äter en innefrån och man får väldigt svårt att njuta av nuet som man borde.
Jag får en del frågor angående Busan, dom flesta kan inte ens vi svara på men kan jag så lovar jag att göra det. Många undrar om hon har bestående hjärnskador, vi har inte en aning, men vi räknar med att hon kommer att få någon form av spessiella behov i framtiden, men vad det innebär och i vilket spann det hamnar i har vi inte en aning om.
Det vi vet just nu är att hon är lite sen i sin utveckling, men hur mycket är med svårt att säga eftersom alla barn är olika. Elin blev ju nästan av med en månad med när hon bara låg på rygg på sjukan, då stärktes ju inte hennes kropp det minsta utan hon blev ju försvagad istället. Hennes syn upplever vi att den har blivigt mycket bättre, hon tittar mer på båda hållen och vrider självmant skallen efter saker som hon tycker är spännande! Jag tycker hon har gått framåt ganska mycket dom senaste 14 dagarna, leksakerna hittar in i munnen nu och hon vill gärna hålla och dra i grejer. Storasyskonen är nog det som är det bästa, hon skiner som en sol när dom pratar och busar med henne :) :) Emma är väldigt hjälpsam just nu och tycker det är kanon skoj att vara med Elin, det är jag tacksam för. Jag behöver mycket sällan be om hjälp utan det är mer hon som tjatar om att få ha henne i knät eller byta blöja. Det underlättar min vardag när inte Johnny är hemma, man kan få den där extra minuten att göra middagen klar tex.
Nu kallar Lilla Bus på lite uppmärksamhet.
fredag 20 januari 2012
Lilla bus är en riktig tuffing.
Igår var vi ju som sagt i Lund för ny MR i narkos. Vi kom dit lite tidigt så vi passade på att gå inom avdelning 62 där vi var inlagda efter OP. Alla var så glada att se Elin och hälsade glatt på oss och tyckte att hon hade blitt så stor. Det märktes att hon hade gjort ett avtryck hos dom med, för ryktet att vi befann oss på samma våning gick ganska fort :)
Vi blev instalerade i ett rum på avd 63 där vi skulle väta på att det var dax.
Elin fick Emlacrem på både händer och fötter, hon är så himla svår att sticka eftersom hon är lite rultig, dom måste använda en spess sorts lampa och lysa i ett mörkt rum för att kunna se hennes blodådrer.
När det var klart tog snuppan en powernap i sin fina stålsäng, vilket var en lättnad för mig och J med tanke på att vi var förberädda på lesset och gråt, hon hade ju fastat sen kl 07,00.
Strax innan det var dax att gå kom narkose för att prata lite med oss om hur dom skulle gå tillväga idag, fick reda på att hon nu var en stor tjej och slapp intuberingen yiiiii minde ont i halsen för henne.
Vi berätta att vi hade lite dåliga erfarenheter av att hon ska bli sövd eftersom det blir halv panik var gång dom ska få in teflonen (nålen i handen) Det är ju smärtsamt när dom måste rota runder med nålen för att hitta rätt. Då blev det bestämmt att hon skulle få lite lugnande innan det var dax, en lite sprut i rumpan av något.
Sen var det dax att gå, lagom till vi kom till MR avdelningen började Elin bli lite lullig haha hon flinade och sjöng lite för sig själv. Hon blev inte ens lessen när vi la henne på britsen och dom började sticka, som vanligt var det ett hvete att få in nålen, men Elin bara låg där och sparkade med fötterna och gjorde sitt yttersta för att charma läkare och sköterskor, vilket hon naturligtvis lyckades ypperligt med.
Efter några försök var nålen äntligen inne och dom kunde börja ge henne sömnmedlet, det är väldigt obehagligt att se när dom flyter iväg, detta var första gången vi kunde stanna kvar till hon sov, dom andra gångerna har vi varit tvugna att gå ut därifrån. Man mådde mycke bättre själv när hon somnade go och glad och man inte behöver gå ifrån en helt hysterisk bebis.
Jag och J gick och rastade stackars hunden som fick sitta i bilen, startade den med så att där blev varmt och skönt för han. När vi var klara med det och hade käkat lite gick vi upp och satte oss utanför post OP (uppvak) och väntade, tiden går så jäkla sakta när man sitter där, men tillsist rulla dom in henne och jag fick gå in, man blir lika rörd och tårögd var gång man får se henne efter någo ingrepp.
Det tog en litenstund innan loppan vakna till ordentligt och villa ha lite välling, ögen går i kors och hon är ganska orolig ca i 15 minuter innan man ser att hon är riktigt vaken. Man ligger inte kvar där inne särskilt länge efter dom sett att hon är med igen så efter en timme rullade dom in oss på dagkirurgen istället där vi var någon timmer för observation.
Det var ganska gött å få sätta sig i bilen på g hem och att få ha loppan med sig. Jag vakade hemma över henne till kl 01,00 i natt sen tyckte jag att det var så pass många timmar sen narkosen att det borde vara ok för mig med att sova, men jag har vaknat en jäkla massa gånger för att lyssna så hon andas.
Idag är hon helt som vanligt go och gla full av BUS :)
Elin i pappas famn när hon ska Emlas.
Duktig Bus.
Redo för powernap
Narkos jobbar på att få dit nålen.
Vi blev instalerade i ett rum på avd 63 där vi skulle väta på att det var dax.
Elin fick Emlacrem på både händer och fötter, hon är så himla svår att sticka eftersom hon är lite rultig, dom måste använda en spess sorts lampa och lysa i ett mörkt rum för att kunna se hennes blodådrer.
När det var klart tog snuppan en powernap i sin fina stålsäng, vilket var en lättnad för mig och J med tanke på att vi var förberädda på lesset och gråt, hon hade ju fastat sen kl 07,00.
Strax innan det var dax att gå kom narkose för att prata lite med oss om hur dom skulle gå tillväga idag, fick reda på att hon nu var en stor tjej och slapp intuberingen yiiiii minde ont i halsen för henne.
Vi berätta att vi hade lite dåliga erfarenheter av att hon ska bli sövd eftersom det blir halv panik var gång dom ska få in teflonen (nålen i handen) Det är ju smärtsamt när dom måste rota runder med nålen för att hitta rätt. Då blev det bestämmt att hon skulle få lite lugnande innan det var dax, en lite sprut i rumpan av något.
Sen var det dax att gå, lagom till vi kom till MR avdelningen började Elin bli lite lullig haha hon flinade och sjöng lite för sig själv. Hon blev inte ens lessen när vi la henne på britsen och dom började sticka, som vanligt var det ett hvete att få in nålen, men Elin bara låg där och sparkade med fötterna och gjorde sitt yttersta för att charma läkare och sköterskor, vilket hon naturligtvis lyckades ypperligt med.
Efter några försök var nålen äntligen inne och dom kunde börja ge henne sömnmedlet, det är väldigt obehagligt att se när dom flyter iväg, detta var första gången vi kunde stanna kvar till hon sov, dom andra gångerna har vi varit tvugna att gå ut därifrån. Man mådde mycke bättre själv när hon somnade go och glad och man inte behöver gå ifrån en helt hysterisk bebis.
Jag och J gick och rastade stackars hunden som fick sitta i bilen, startade den med så att där blev varmt och skönt för han. När vi var klara med det och hade käkat lite gick vi upp och satte oss utanför post OP (uppvak) och väntade, tiden går så jäkla sakta när man sitter där, men tillsist rulla dom in henne och jag fick gå in, man blir lika rörd och tårögd var gång man får se henne efter någo ingrepp.
Det tog en litenstund innan loppan vakna till ordentligt och villa ha lite välling, ögen går i kors och hon är ganska orolig ca i 15 minuter innan man ser att hon är riktigt vaken. Man ligger inte kvar där inne särskilt länge efter dom sett att hon är med igen så efter en timme rullade dom in oss på dagkirurgen istället där vi var någon timmer för observation.
Det var ganska gött å få sätta sig i bilen på g hem och att få ha loppan med sig. Jag vakade hemma över henne till kl 01,00 i natt sen tyckte jag att det var så pass många timmar sen narkosen att det borde vara ok för mig med att sova, men jag har vaknat en jäkla massa gånger för att lyssna så hon andas.
Idag är hon helt som vanligt go och gla full av BUS :)
Elin i pappas famn när hon ska Emlas.
Duktig Bus.
Redo för powernap
Narkos jobbar på att få dit nålen.
torsdag 19 januari 2012
Mr och sövning!
Idag är det då dax för Elins koll nere i Lund, en ny MR ska göras så vi får reda på resultatet efter den första OP. Vi hoppas ju även på att vi ska få någon form av plan vad dom har tänkt sig här lite längre fram. Jag och J räknar ju med att det kommer att bli fler OP framöver, men har ju inte en aning om var när eller hur!
Dom sista veckorna har väl varit si och sådär, konstanta förkylningar har avlöst varandra i ett, skitdrygt och tråligt. Hon har fått sin första tand och har en till påväg. Matlusten har varit kass som sören så nu har vi med fått känna på hur det är när dom inte vill äta, men med Elin blir ju all oro så mycket större när där är något som strular, fantasin har ju en förmåga att skena. Hennes vikt har äntligen stabiliserats något så nu är vi innan för kurvurna igen haha inte något ont som inte har något gott med sig!
Denna veckans invägning stannade på 11010g och 72 cm, huvudmåttet har stått stilla på 44,4 det oroar lite grann, men jag försöker se det positivt att det är hjärnan som har plats att växa inåt och därför inte trycker utåt.
Nu får vi ta och packa ihop oss och ladda för en heldag i Lund.
Dom sista veckorna har väl varit si och sådär, konstanta förkylningar har avlöst varandra i ett, skitdrygt och tråligt. Hon har fått sin första tand och har en till påväg. Matlusten har varit kass som sören så nu har vi med fått känna på hur det är när dom inte vill äta, men med Elin blir ju all oro så mycket större när där är något som strular, fantasin har ju en förmåga att skena. Hennes vikt har äntligen stabiliserats något så nu är vi innan för kurvurna igen haha inte något ont som inte har något gott med sig!
Denna veckans invägning stannade på 11010g och 72 cm, huvudmåttet har stått stilla på 44,4 det oroar lite grann, men jag försöker se det positivt att det är hjärnan som har plats att växa inåt och därför inte trycker utåt.
Nu får vi ta och packa ihop oss och ladda för en heldag i Lund.
torsdag 29 december 2011
Sömnlösa nätter som snurrar och den förbanande kronan i skon!
I kväll har jag varit på bio helt med mig själv, det var inte så skrämande och patetiskt som jag trodde. Jag bara kände att jag bara var tvungen att komma ur huset en stund, jag har ju mer eller mindre suttet som i ett fängelse här det sista månaden. Men med tacke på Elins feber har åkt upp och ner, och hennes hosta ska vi inte ens snacka om, sen åkte man ju själv på samma mög och blev deckad av det. Man ska ju inte klaga finns alltid dom som har det sämre.
Men ibland som idag när jag känner bara snälla släpp ut mig härifrån en stund innan jag blir totalt galen. Jag älskar hela min barnaskara mycke högt och lika mycke, men det sista fröet har ju gjort så att vårt liv aldrig blir det samma igen. Vi vet aldrig om vad som väntar bakom nästa hörna, vilket ofta är super frustrerande för hela familjen. Det är så himla svårt att veta vilka vägar vi ska gå med henne.
Det ända vi igentligen fortfarande vet just nu är att hon är sen i sin utväckling... Å för varje dag det går ju senare blir hon, men vad detta kommer att inebära kan vi bara gissa. Johnny är nog fortfarande i stadeiet där han tror hon ska bli fullt normal. Jag ser då helt andra sidor på saken, man ska inte gämföra barn, men hur kan du låta bli när du har hatt två friska sen innan.
Detta plågar mig oerhört att vi inte vet vilken flicka Elin kommer att bli, hur mycke vård kommer hon att behöva? Kommer jag att orka med detta själv? Eller kommer man att behöva hjälp. Hon är så himla underbar och go vår tjej på sitt vis, delar ut smil till alla som förtjänar det. Men visar inget eller ytterst lite intresse för att nå dom målen hon borde kunnat nu.
Det skär lite i mamma hjärtat när man ser bebisar som är yngre än Elin fast klarar så mycket mer. Beskedet vi fick i förra veckan hjälpte ju inte på julstämmningen, hon har fortfarande EP värksamhet i skallen och moste fortsätta med medicinerna ett bra tag till, vilket gör mig till barnmishandlare, det känns så fel och elakt å tvinga i henne den smörjan två gånger varje dag.
Just nu känner jag mig bara deppig och rådlös :( Min älskade lilla Bus vad har jag gjort för att du ska få ha det såhär??
Men ibland som idag när jag känner bara snälla släpp ut mig härifrån en stund innan jag blir totalt galen. Jag älskar hela min barnaskara mycke högt och lika mycke, men det sista fröet har ju gjort så att vårt liv aldrig blir det samma igen. Vi vet aldrig om vad som väntar bakom nästa hörna, vilket ofta är super frustrerande för hela familjen. Det är så himla svårt att veta vilka vägar vi ska gå med henne.
Det ända vi igentligen fortfarande vet just nu är att hon är sen i sin utväckling... Å för varje dag det går ju senare blir hon, men vad detta kommer att inebära kan vi bara gissa. Johnny är nog fortfarande i stadeiet där han tror hon ska bli fullt normal. Jag ser då helt andra sidor på saken, man ska inte gämföra barn, men hur kan du låta bli när du har hatt två friska sen innan.
Detta plågar mig oerhört att vi inte vet vilken flicka Elin kommer att bli, hur mycke vård kommer hon att behöva? Kommer jag att orka med detta själv? Eller kommer man att behöva hjälp. Hon är så himla underbar och go vår tjej på sitt vis, delar ut smil till alla som förtjänar det. Men visar inget eller ytterst lite intresse för att nå dom målen hon borde kunnat nu.
Det skär lite i mamma hjärtat när man ser bebisar som är yngre än Elin fast klarar så mycket mer. Beskedet vi fick i förra veckan hjälpte ju inte på julstämmningen, hon har fortfarande EP värksamhet i skallen och moste fortsätta med medicinerna ett bra tag till, vilket gör mig till barnmishandlare, det känns så fel och elakt å tvinga i henne den smörjan två gånger varje dag.
Just nu känner jag mig bara deppig och rådlös :( Min älskade lilla Bus vad har jag gjort för att du ska få ha det såhär??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)