Tillbaka på Landön

Suck suck suck... Jag är tillbaka på Landön igen efter en ny utflykt till Lund. Det var väl iof väntat att det skulle bli så, men det känns ändå lite snopet! Idag var det ju bara inplanerat ett ul besök och planering för igångsättning. Ul såg ganska oförändrad ut som skönt är, bus har växt och det hade skallen och cystorna med, men ingen märkbar skillnad! Dr Gudmunder tyckte med att det var dax för henne att komma ut nu, så förhoppningsvis kommer vi inte ses igen.
Idag när vi travade in på KK möttes vi av ett stort gäng nysvenskar som hade dukat upp en buffe av divärse smårätter på en bänk, där satt dom ett ca tiotal och mumsade, det är jäkligt olika hur folk är och beter sig, eller vilka traditioner man har! Jag skulle ju gissa att dom firade en ny liten bebis, men det såg väldigt konstigt ut, så vi fnissade hela vägen upp. Vi hel ylle svenskar hade nog bara köpt en baguette haha.
På tal om mat rekomenderar jag inte den rosa kiosken som ligger utanför KK, vi gick in där snabbt som attans för lite lunch. Damen slevade upp någon goja på min tallrik, det såg regelrätt ut som om någon spytt på den, å inte en ansatts till att torka av kanterna eller att få det att se ätbart ut! Jag pillade lite i det och konstaterade att det smakade lika kulinariskt som det såg ut, men kära maken glufsa glatt i sig utan att tveka!
Konstatera även att vi nog är lite väl hyper försiktiga med vårt kassa system här ute på Landön, lämnar kvitto och slår in till alla så det inte ska bli fel i den lilla svarta boxen som man kan få granskad om man har otur, vi vågar inte ens ha kassalådan öppen mer än ett par sekunder. Damen i rosa kiosken hade lådan öppen hela tiden och inte ett kvitto i sikte, jag tröst åt en glass efter maten och när jag skulle betala den så slog hon in det på kassan, men slog bort det lika fort igen, använde bara den som miniräknare. Kommer dom undan med det så vågar vi nog öppna kassalådan för att växla pengar.
När vi var klara på sjukan bestämde vi oss för att gå lite på Nova (köpcentra) för att se om vi inte kunde få fart lite på värkarna, jag fick ju en hinsvepning och vaginal undersökning där inne. Men inte då har nog aldrig varit så lungt i magen som det var då! Men vi fynda vartfall lite kläder till dom stora barnen, jag gjorde riktiga klipp på Team sportia, kidsen fick tre träningsoveraller var och jag två för endast 717kr :) Nu nu ska vi gå mjukisklädda resten av sommaren!
Det var nog allt för denna gången eller har jag glömt något??? Å ni är nyfikna på när det bli igångsättning?
Det tänker jag hålla för mig själv, men jag kan avslöja att det blir denna veckan :) Om hon nu inte behagar titta ut av sig själv dom närmsta dygnen.
Kram

Ul och Terrorhot!

God morgon!
Vi sitter ute på Landön där det blåser ganska friskt, men det har som tur är slutat regna, i natt kan man fasen tro att någon öppna himmlen, Jag hoppas att det va det ända regn som ska komma denna helgen. Idag har vi nog årets stressigaste dag, vi ska knö in ganska många husvagnar, husbilar och tält.
Natten som gick har det inte blivit så mycke sömn, dels för att hela jäkla husvagnen var invaderad av mins 8 miljoner flugor, och minst tre andra familjemedlemmar som lider lita av förkylning och SNARKAR så man fasen kan bli döv. Jag är ju kännslig mot ljud annars när jag ska sova och nu är där än värre, man vaknar ju till ganska ofta ändå av att man måste kissa eller vända sig!
Igår va det dax för UL igen, tack alla som håller tummarna för oss, jag är övertygad om att det hjälper. Peter Malcus heter ul läkare nr 2, Dr Gudmunder var ledig, men det kvittar nästan vem som genomför undersökningen, dom har varit lika stofila båda! Men igår sken Dr Peter som en sol å va på så himla glatt och pratsamt humör, det gör ju naturligtvis att vi med slappnar av lite mer. Undersökningen gick bra, så vi är nöjda, med andra ord hade inget förvärrats. Dom höll även på att testa någon ny UL apparat så jag fick inte se på skärmen som vanligt, men det gjorde inte så mycket, jag har ju sett eländet ganska många gånger nu.
Dom stora svarta fläckarna finns ju kvar oavsätt hur man hoppas att dom mystiskt ska ha försvunnit.
Lilla bus håller sig fortfarande på rätt håll, dock något dubbelvikt, så jag har inte en aning om hur hon ska ta sig ut. Hon har både händer, huvud och fötter ner i mitt bäcken, kan kännas lite trångt att föda ut allt sammtidigt, men vem vet hon har kanske en bra plan där inne.
På tisdag i nästa vecka är det dax för ny undersökning, då kommer det nog även att bestämms tid för när igångsättningen ska ske (jag tror jag har fått dom att fatta att det ska bli så) men det är ju en massa om ivägen, jag har förbannat mycke förvärkar just nu, bara jag rör mig lite hastigt så sätter det igång, så klarar vi oss över midsommar helgen är jag glad. För min del gäller det att inte stimma upp mig eller jaga några bångstyriga Tyskar, undra hur det ska gå!!
När vi gick från undersökningen igår stötte vi på en mörkhyad/nysvensk man som satt på en bänk och gjorde anteckningar på en karta över Lundsunivärsitetssjukhus, när vi paserade honom slog han igen mappen fort och så skum ut, gisses vad fantasin då kan skena iväg om terrorhot och liknande. Jag kanske skulle föda i Kristianstad istället haha. För med min vanliga tur spränger dom väl stället just när jag ska komma in!
Vi har funderat en del på Kristianstad ändå, inte för förlossning eller opperation men för hennes eftervård om det nu krävs! Dom har tydligen byggt en helt ny fin avdelning där med familjerum, blir ju lite lättare för resten av familjen att få vara med då, i Lund får man ju bara vara en om man inte är på patienthotellet.

Nu ska jag ta tag i mig själv och försöka göra denna tjocka lekamen något representabel att ta imot lite kunder. Jag lovar att skriva igen så fort vi vet något mer eller om hon bestämmer sig för att titta ut.
Glad midsommar på er alla!

Vännskap!

Hej.
Dagens UL besök är avklarat och vi är nöjda med beskeden vi fått, den stora grejen för mig idag var att lilla snuppan hade vänt sig! Igår kväll satt jag i soffan och gnällde över att det gjorde ont så hon stimmade i magen, men det visade sig att hon klarat att snurrat runt helt på egenhand. Så just nu ligger hon på rätt håll och jag hoppas inerligt att hon tänker stanna där, så morgondagens vändningsförsök är inställt, tack och lov.
Det blev även tillväxt mätningar idag och nu ligger hon 4% över normal kurvan vilket är helt ok, lite tråkigt att hennes cyster med växt några mm i tackt med att hon växer, men Gudmunder (ul läkaren) Va inte allt för oroad över det som tur var. Han är fortfarande ganska tystlåten av sig och säger inte så mycke, det är svårt att få ur honom några raka besked.
Jag blir lite sur och irriterad över dom olika instanserna som är inblandade inte snackar med varandra, nevrokirurgen hade inte kontaktat Ul läkarna, och hon från spess mödrvården har inte hört av sig alls. man tycker ju att dom själva borde va lite intreserade av vad dom andra tänker och planerar.
Våran plan just nu är att jag ska försöka hålla mig gravid över midsommarhelgen, passar lite dåligt just då att lillabus ska titta ut. Jag har ju gått in i v 38 idag, så om 6 dagar räknas jag som fullgången, och den dagen infallar ju på torsdag i nästa vecka och det är när alla husvagnarna ska in på campingen för midsommarfirande.
Men veckan efter det skulle jag själv vilja få en planerad igångsättning, och det lät inte helt omöjligt att det kan bli så, jag är ju fortfarande lite orolig över mängden blodförtunnande jag tar och hur det kommer att påvärka vår förlossning, jag hade vatt mycke lugnare om jag hade fått sluta med sprutorna 24h innan det var dax.


När det händer något oväntat eller otrevligt eller jobbigt i ens familj, så får man ofta lära sig vad igentligen vänskap är, man tror man har massor med fina vänner runt sig och det har man säkert med så länge det inte blir obekvämt.
När Martin dog lärde jag mig den tuffa vägen vad igentligen vänskap är! Man insåg efter ett tag att många av dom man trodde att man hade nära drog sig längre bort, man var kanske inte alltid så smart eller fatta dom bästa besluten, men just då handlade det bara om att överleva den dagen och ta sig till nästa. Dom som var ens riktiga vänner dömde inte en efter beslut som var korkade, dom bara gilla läget och stog ut med hur man var.
Nu går ju inte detta att gämföra med den sitsen jag satt i då, men ens vänner sätts ju på prov igen eftersom vi har blitt obekväma, vi har en fruktansvärd jobbig sits att hanskas med. Även om jag var förberedd på hur det kunde bli så är jag ändå förvånad om hur vissa så kallade vänner kan bete sig.
Vi får en otrolig stöttning av många, även människor vi inte igentligen kände så bra innan. Det är fantastiskt och det hjälper hela familjen med ett bra stöd i ryggen, ett uppmuntrande ord när man är nere, och en kram när man bara vill gräva ner sig. Men dom få undantagen som inte ens ids att fråga hur det är eller hur det har gått på vara olika undersökningar sårar minsann en hel del. Jag hade väl i mitt stilla sinne trott att det kanske skulle intresera även dom. Men vissa är så sörens upptagna med sina egna liv att man inte kan höra på hur någon annan har det, för mig är det inte vänskap, särskilt inte när jag har tilbringat många timmar på att höra om deras problem och bekymmer.

Det kan inte sägas för ofta hur glada vi är för alla er som ställer upp för oss just nu.. ett stort och inerligt tack räcker inte långt men det är en bra början.
Nu hägrar sängen  ska försöka ta igen några timmar som missades i natt.

Dålig på att uppdatera!

Just nu händer det inte så mycke i vår värld med lillabus, ja förutom den eviga väntan och oron då. Jag är så trött på att vänta, var gång det ringer hoppas man att det ska vara från Lund, även om jag vet att det antagligen dröjer någon dag till innan dom hör av sig angående förlossningen, eller får vi svar när vi ska ner där på torsdag. På UL denna veckan kommer Johnny att följa med, jag tyckte det var en bra idé om vi nu skulle råka få någon mer information.
Jag tycker att hon har blivit lite lugnare i magen än innan, men hon växer ju och får det trängre, så det är säkert som det ska vara, hickan är kvar under mitt revben så jag är ganska säker på att hon fortfarande sitter där inne, men jag hoppas och håller tummen än för att hon ska vända sig.

För någon dag sedan fick jag jäkligt tråkig information som tydligen försegått bakom ryggen på mig/oss, jag vet inte om det gjorde mig förbannad eller ledsen, men sen vet jag ju av erfarenhet hur trångsynta människor kan vara. Det är som Johnny sa "bara att stryka dom ur bekantskapskretsen"

Men för att förtydliga fakta och kanske sätta stopp för ryktena........ Jag har INTE druckit alkohol under min graviditet, jag har druckit alkoholfri öl från Carlsberg, det är en grön flaska som liknar vanliga flaskor. Vid något tilfälle har jag tagit en mun ur Johnnys, men det är dock allt.
Ja jag röker.... Detta har inte påverkat lillabus diagnos överhuvet taget, det finns inget jag kan ha gjort för att förhindra eller förvärra hennes sits. Jag har blivit avrådd av två st läkare att sluta röka just nu.............. Jag blev även avrådd efter lungembolin att sluta tvärt........... Visst jag kunde slutat innan, men nu gjorde jag inte det, så håll käft om det.
Att prata om sådant här bakom vår rygg hjälper oss inte, vill ni fråga något ha då stake att fråga oss! Jag lovar att vi ska försöka svara efter bästa förmåga.
Som tur är har jag en underbar man som stöttar och mår lika dåligt som jag gör, istället för en som anklagar och gör saken värre.

Till trevligare saker, nu har jag och resten av familjen "flyttat" ut på Landön, helgen har bjudit på fint väder, lite kallt i vinden bara, men kidsen har det hur kul som. Jag sitter här i kiosken och slackar, knappar lite dator och tittar på folk. Nu är här inte så många campare, dom flesta åkte hem igår. Men mina kära Tyskar är ju här, dom byts ut varannan dag ca, men det är samma sort hela tiden haha. Holländarna är mycke trevligare och nöjda hela tiden, dom som kommer från Schweiz är överlyckliga om dom får ligga när vatten, och dom från England vill bara se på fåglarna. Konstigt att olika länder har olika ideér. Men man lär sig efterhand hur man ska få dom nöjda.
Jag är glad att vi tog oss på detta prodjektet, jag hade glömt hur kul det är att jobba inom servicyrket, ja nu jobbar jag ju igentligen inte, utan får ju bara sitta här, men kontakten med människorna är ju här hela tiden ändå. Och i denna soppan är jag ganska säker på att det svetsar samman mig och Johnny änu mer, och barnen för den delen med.

Ha re gött, nu ska jag ut i solen en stund.

Skräck!

Total skräck är det ända jag kan säga att jag känner innan man ska in på en ny undersökning, hjärtat bultar och man mår illa, skräck kan ju upplevas olika och bete sig olika! Jag har en fruktansvärd skräck för spindlar tex, men det går ändå inte att gämföra med det man känner nu. Ovisshet kan med vara en sorts skräck, det oväntade man inte kan planera eller göra något åt. Men dom fysiska reaktionerna blir nog ungeför lika för dom flesta, just att hjärtfrekvensen rusar, man bli kall och ändå svettig, magen är i uppror. Man vill ju bara komma förbi dom få minuterna innan man får svar, eller att någon dödat spindlen.
Vi var igod tid till Lund som vi brukar, fick parkera i ett parkeringshus en bit bort, med tanke på att vi hade hunden med oss, vill ju inte att den stackaren ska få det för varmt. Vi hade tid att ta en fika innan det var dax att åka nio våningar upp till rätt avdelning, vi blev mötta av en som måste ätit citroner till frukost, surare kärring fick man nog leta efter. Man sätter sig ner å börjar bläddra i någon tidning, har oftast inte en aning om vad det är man läser för tankarna är ju på ett helt annat håll, det är oftast nu som den stora skräcken sätter in och allt det mörka som kan hända kommer, fantasin skenar av i olika riktningar som säkert är totalt ologiskt igentligen, men man kan inte rå för det. Man stirrar sig blå på klockan och undrar när fasen det är vår tur, tiden blir 5 över och man tycker att nästa som kallas är nog vi. Men när kl va 20 över å ingen kommit skicka jag fram Johnny till surtanten för att fråga varför det dröjde så länge, då fick vi reda på att han hade blitt kallad till OP ( och det kunde inte hon kläcka ur sig när hon viste vi vänta) Då gick luften ur en igen å tårarna tränger fram, jaha hur länge kan det nu dröja, blir det ens idag? Jag kände att jag bara inte palla åka därifrån utan att få träffa han.
Men efter en timme dyker det upp en stressad läkare och beklagar så mycke att det blivit strul med tiderna, han ville ju se mig så fort det bara gick men det fanns ingen tid till det igentligen.
Han visade oss bilderna från MR men det va svårt att se vad det skulle vara, han va inte heller helt nöjd med dom och hade med väldigt svårt att göra en bedömning. Det han såg var ju olika vätskeansamlingar i hjärnan, men han viste inte heller va det betydde och hur stor skada det kan ha gjort, det fans barn som hade hatt större problem och ändå blivit nästan friska, sen finns det ju barn som hade hatt mindre och fått större men. Men planen är vartfall att ett tag efter hon är född, svårt att säga hur länge efter, så ska hon genomgå en ny MR där dom efter det gör en ny bedömning hur dom ska opperera, för någon form av opperation kommer det att bli. Antingen görs det en liten mindre variant med titthål, eller en större där dom får opperera in en form av chunt, eller kanske blir det båda. Detta är för att leda bort vätskan som finns där och sammanknyta det med kroppens egna system att dränera.
Jag och Johnny tyckte att han lät ganska posetiv över hennes utsikter, han trodde med att hon skulle överleva och inte få allt för stora med av det. Men det är inga lätta saker hon ska gå igenom, en hjärnopperation på ett nyfött barn inebär ju alltid stora risker, framföralt riskerar hon att få eppeleppsi anfall och kramper.
Jag påtala även att jag tyckte att nu borde det vara dax för dom att ha en förlossningsplan, så han skulle kontakta dom andra som blir inblandade och prata igenom det hela, så inom en vecka ska jag ha fått något svar på hur det ska bli, jag försökte leda in han på planerad igångsättning och jag tror nog han tyckte det var bra. Vill ju fortfarande slippa att bli snittad om det går.
Nu ska det hämtsas sommarlovsbarn och vi drar ut till Landön :)

Ganska ok måste jag säga.

Det har vatt en lång men bra dag, är totalt slut i rutan. Som vanligt så blev det ju inte mycke sömn, men i natt var det värre än vanligt, tror lite grann det var för att luften gick totalt ur en igår när vi inte kom iväg till undersökningen som tänkt. Sen är det ju den vanliga oron inför UL besöken som med spökar, det gör att jag drömmer fruktansvärt konstiga drömmar om allt möjlig.
Ul besöket idag gick bra, det var oförändrat vad Dr Gudmundur kunde se, hennes skalle hade växt lite men det var helt inom ramarna. Idag är nog första gången det kännts något positivt  att vara där, han började undersökningen med att stirra på tatueringen på min mage  och fråga om den inte förändrats lite, jo det kan man ju säga, från liten söt nyckelpiga till en enorm orange ekoxe. Just nu har den sett sina bättre dagar.
Tonen var lite mer lättsam under hela undersökningen, hon ligger fortfarande i säte och han trodde inte hon skulle klara att vända sig själv längre, han till och med förvisade på sin kontorsstol hur hon låg genom att böja ihop sig sittande till en fällkniv och fråga mig och Dessi om han var rörlig då. Med all den spänningen man har i kroppen kande man ju inte göra annat än att skratta även om det inte är särskilt skoj.
Hur det blir med väningsförsök var han ganska tystlåten om, jag tror han med vill vänta på utlåtandet från nevro.
Något han mer sa lite svävande idag var att han trodde nog kanske inte att hon skulle behöva akuthjälp när hon kom ut. Utan att dom antagligen tog ställning till det efter någon dag, men det beror ju så klart på hur hon mår. Men för min del lät det ganska ok eftersom det betyder att jag då antagligen kan få en helt vanlig vaginal förlossning som jag helst vill. Men som ni hör är där väldigt många om och men, så på ett vis vet vi inte ett skit mer än vi gjorde igår, fast känslan i magen är lite bättre och jag känner mig något lugnare inför besöket i morgon. Jag hoppas bara att jag nu inte hoppas för mycke.

Helvetes jävla skit!

Nu rasa hela dagen, dom ringde från nevrokirurgen för att medela att läkaren vi skulle träffa var tvungen att opperera i eftermidag. Fick ny tid till fredag kl 10, vilket innebär att vi missar barnens skolavslutning.
Jag är totalt förstörd och tåranra forsar, nu har man ju klarat att ta sig till denna dagen då det äntligen var dax, hur fan ska man få psyket att fatta och hänga med på att det nu blir ytterligare två dagar med total vånda. Ibland undrar jag hur fasen jag ska palla med detta? Har ju redan fått vänta väldigt länge på tiden till idag. Jag fårstår ju med att måste han opperera så måste han, men det hjälper ju inte mig just nu.
Å lika illa känns det att dom båda stora får gå på skolavslutning själva, det är ju inget man missar.... Fy vad besvikna dom kommer att bli. Ingen avslutningsglass som vi brukar ta.
Uch vad jag tycker synd om mig själv nu.

Tillbaka i verkligheten.

Nu var man tillbaka i den vanliga karusellen igen, efter en mycket härlig långhelg på Landön med super fint väder hela tiden. När man är där ute flyr man lite från värkligheten, även om tankarna maler ändå blir det inte på samma vis som här hemma. Som jag skrivit innan så händer de ju saker där ute hela tiden som gör att man är tvungen på att fokusera på andra saker.
I helgen har det rört sig mycke om strömproblem, Johnnys jobb och galna Tyskar.
För att börja med strömmen så har vi ett elsystem där ute som är från typ 1800talet, när man ska man läsa av el chipen som sitter i mätarna så använder vi en dator som är ca 15 år gammal, varje dag är nästan en fröjd då den bestämmer sig för att starta änu en gång, jag brukar prata väldigt snällt med den innan jag trycker på knappen. Sen dom där små chipen ska vi inte ens snacka om, jag har lärt mig över helgen att dom tydligen finnns i två storlekar som nästan inte går att se skillnad på, och då passar ju dom såklart i olika mätare, men ingen har en aning om vilken som passar var. Så när man skickar iväg en gäst till sin utpekade plats med el nyckel och chip, kan man ge sig fasen på att det inte kommer att fungera och man måste dit och byta eller kladda en stund för att dom ska få någon ström.
Johnny har hatt jouren hela helgen, vilket har vatt både jobbigt och frusterande för oss båda. Ingen av oss sover ju något vidare när det ringer på larmtelefonen och han måste iväg, jag gillar ju inte heller någe vidare när han är på olyckor, jag vet ju aldrig när det händer något med en själv och han måste komma på studs, han kan ju inte bara dra från en olycksplats mitt i natten bara för att jag ringer, där finns ju ofta med folk som är skadade eller sitter fast.
Nu till vår kära vänner tyskarna, jag kan ju som sagt inte prata tyska alls, dom få strofer jag har på lager passar sig inte alls på en camping. Men många av dom har blivit bättre på engelska än vad man kan tro, fast den äldre skalan vägra fortfarande blint att ens försöka, och då får det ju bli teckenspråk, ofta roar det båda parter, men ibland blir dom lite sura för att vi inte pratar deras språk, det kan ju jag tycka är deras problem, dom pratar ju inte svenska med mig när jag kommer dit.
I torsdags kom det en ensam herre i en liten folkabuss/husbil, parkerade utanför bommen och kom upp toill luckan och drog en hel radänga på tyska som jag inte fatta ett ord av, så jag gick över till teckenspråk vilket jag trodde han förstog då han nickade å snällt skrev sitt namn. Jag pekade på en plats bakom kiosken som han skulle ställa sig på, och han nickade igen jag log lite glatt och trodde vi var  överens.
Men när han kom ut i bilen drog han på andra hållet så jag var snabbt efter i min lilla elbil och gensköt han. Pekade igen vänligen men bestämmt att han skulle på andra hållet, då fick jag en ny radang på tyska i lite högre tonläga och en del viftande med armarna, innan han for iväg som ett skott genom hela campingen och upp till toahuset där han parkerade på en plats som inte finns, lite villrådigt stog jag kvar å funderade på vad jag skulle göra, men konstatera att det var nog bara lugnast att låta han vara. Några timmar senare fick jag reda på att denne galne lille herren tydligen dök upp två gånger om året och skulle stå där uppe, har prata någon form av östtyska som ingen har förstått ett ord av innan heller. Idag hade han lämnat campingen på morgonen utan att checka ut eller betala, bara lämnat ett tidningsurklipp och en lapp på tyska som min svärmor Lena inte begrep ett dugg av, men men han dyker väl upp till hösten så vi får kanske betalt då.
Som sagt, man har andra lite mindre värdsliga problem där ute.

Idag startade en vecka av olika besök, dagens bestod av att träffa min BM på en helt vanlig rutinkontroll.
Lillabus ligger fortfarande i säte, vilket inte är helt lovande för min del, om allt skulle allt varit som vanligt skulle jag blitt kallad till ett vändningsförsök på förlossningen nu, men jag får vänta till ul på torsdag där dom kanske ser hur det ligger till. Jag vet ju inte ens om dom ska försöka vända henne eller om det blir snitt, det får vi ju förhoppningsvis reda på i morgon. Min barmorska kunde förstå att jag började känna mig stressad eftersom vi inte har fått några besked angående hur en förlossning ska gå till,  så hon skulle ligga på å jaga lite folk på spessmödravården om vi inte får veta något av nevrokirurgen. Annars såg allt ut som det skulle idag, magen växer och följer sin kurva, och jag ligger helt på medelsträcket så jag är nog inte så stor som alla påpekar. Min vikt går inte helt upp som den ska, det kan ju vara både bra och dåligt, man har ju inte så mycke extra kilo sen, men sen vet jag ju med mig att matlusten inte blir bättre ju längre man går heller, så just nu ligger jag på 6,5kg upp, jag har ju gått ner lite sen vi fick beskedet. HB och blodtryck håller sig med inom ramarna, vilket jag är lättad över, jag vill inte ha mer att slåss mot just nu.
Vi pratade även lite om sprutorna jag tar mot lungembolin, det har ju hamnat lite i skymundan efter vi fick lillabus besked. Jag skulle blitt kallad till en spesialist på proppar i hässleholm, men där ifrån har det varit helt tyst. Jag vill ju inte ta en spruta mer än nödvändigt efter förlossningen. Mina ben ser ut som smärre världskrig och gör skit ont.
Förövrigt kan jag nog säga att jag är som en vanlig höggravid i sommar värme. svettas floder, är sur och lider ont av svullna fötter. Nattsömn är fortfarande något jag saknar.
I morgon är den stora dagen då vi ska träffa nevrokirurgen, vi ska vara där kl 14,00 och Johnny följer med.
På torsdag ska vi till Ul igen för kontroll av cystorna och då följer en väninna med mig, om vi inte fått reda på något annat i morgon.

Blev visst ett ganska långt inlägg som handla om lite av varje, men det är svårt att bara skriva om lillabus eftersom vi bara väntar just nu. Till er som tycker att jag och Johnny är lugna nu så har ni igentligen fel, vi lever i ett inre kaous men har börjat bearbeta så smått att vi inte kommer få några svar om hur hon igentligen mår förren hon är född. Och för mi del är det förbannat svårt att njuta av graviditeten när man vet att något är fel, oro är inget man njuter av alls.
Och till alla er andra, igen ett väldigt stort tack för er förståelse och ert tålamod med att vi inte kan planera mer än en dag fram.
Kram

Tankar som maler!

Nu har det gått någon dag sen vi var i Lund, dom två dagarna efter besöket brukar vara ganska ok rent tankemässigt, men sen börjar oron mala igen inför nästa besök.
Och nu oroar man ju sig lite extra för att vi ska träffa han som kanske sitter på några av svaren, nevrokirurg låter ju så himla alvarligt, bara det namnet säger ju att något är super fel. Jag har igentligen inte en aning om vad en nevrokirurg gör, men det är ju säkert rätt sorts läkare eftersom vi blivit skickade dit. Vi är vartfall på ett vis glada att det snart är dax att träffa honom.'

Det är skönt att vara här ute på Landön, det händer något hela tiden så man hinner inte med allt det vanliga grubblandet, och att tiden går lite fortare. Det är fantastiskt skoj med alla gäster och säsongare som är här over helgen, nu ser det verkligen ut som en camping igen. Ikväll är det även premiärdans på skärgårdsbanan, så alla förberedelserna är i full gångå och alla laddar för en helkväll.  Emma har följt med kopisar till Broby marknad och va så stolt över att hon fick åka med utan oss. Hampe är lite småsur för att han inte fick följa med, men här är gott om kompisar för han  att leka med. Vädret är ju helt klart på våran sida, solen skiner från en blå himmel.
Nu får jag ta ett varv till i min elbil o´ch se viktig och tjock ut.

Sol och Landön!

Hej på er!
Förlåt att jag inte uppdaterade igår om vårat läkar/ULbesök i lund, men tiden räckte inte helt till, inte orken heller för den delen.
Men besöket gick väl varken bra eller dåligt, så det är ju då bra i vår värld.  Hennes cystor såg oförändrade ut vad läkaren kunde se, hennes huvud omfång hade växt lite lite grann, men det ska det ju göra eftersom hon med växer. Det blev även gjort en tillväxtkurva där hon ligger som hon ska, totalt är hon fem procent mindre än genomsnittet och det är helt normalt.
Dom där läkarna/spessialisterna är några riktiga torrbollar, man får inga svar om man inte drar det ur dom, jag förstår ju med att dom inte vill igen en falska förhoppningar men det kan vara skit jobbigt att inte få höra något.
Mitt lilla hjärta hade även snurrat igen så just nu är det gumpen ner som gäller, hon har inte så väldigt lång tid kvar nu på att bestämma sig vilket håll som är bäst.
Igår när jag hämta posten va där äntligen ett brev från nevrokirurgen, så på onsdag i nästa vecka ska vi dit, jag hoppas så inerligt att dom kan berätta något bra som vi inte vet, och att det inte bara blir dåliga besked. Hoppas även mycke på att dom ska ha någon form av förlossningsplan för oss så vi vet vad som gäller när det väl är dax.
Detta inlägget börja jag skriva på i morse, men sen har det inte hunnit bli klart! Idag har jag varit en sväng på en loppis här i närheten, men det blev inga inköp gjorda, jo föresten jag smällde i mig en liter jordgubbar.
Annars har jag mest flängt runder på campingen och undrat var tiden blir av, vissa dagar går ju så fort mens andra bara segar sig igenom. Jag går även in i v 36 idag så nu är det bara 5 veckor tills hon är beräknad!