Hopp och förtvivlan

Jag har funderat länge på att starta en blogg, men bara inte komit till skott. Kanske är jag rädd för alla dryga komentarer om mina stavfel som kommer att komma, eller att jag särskriver eller vad det nu månde vara! I denna blogg som nu blir av en helt annan anledning än det var tänkt från början, undanber jag mig sådana komentarer, jag kommer inte bry mig för det finns viktigare saker än så.
Bloggen kommer nog till stor del att handla om lilla bus i min mage, men även om allt som sker runt om, det blir säkert ingen munter läsning, men det kanske hjälper mig att bearbeta vad som händer, och informera er som är intreserade. Just nu pallar jag och Johnny inte svara på några frågor för vi har inga svar.

Det första inlägget jag skriver döpte jag till hopp och förtvivlan, är det någon som funderat på hur litet avstånd det är mellan dessa två ord? Att något glädjefyllt kan ändras till något fruktansvärt i löpet av några sekunder. Hur glädjen i tillvaron bara rycks undan under dina fötter fast man inte är det minnsta beredd! Det är nog det värsta med förtvivlan eller sorg, att man aldrig kan vara förberedd på det!

Den senaste stora förtvivlan i våra liv just nu handlar om lilla bus. Igår den 16/5 skulle vi på ett helt vanligt tillväxtultraljud i Lund, som man brukligen gör i vårt landsting. Jag var inte ett dugg nervös, inte som jag har varit inför både kuben och rutin UL, det är ju då man hittar saker som är fel, inte nu i vecka 32.. Nu va ju bara frågan om hur stor den lilla damen hade tänkt att bli. Vi kommer in i rummet och man lägger sig på britse, småpratar om lite av varje innan barnmorskan sätter igång.
Genast fick jag en obehagskänsla eftersom hon körde runt på huvudet på lilla bus en längre stund, men sen gick hon vidare och förklarade om alla saker som såg bra ut, å när vi va i stort sätt klara och man håller på att pusta ut, för det gick ju bra, kommer komentaren  från BM om att hon hade hittat något i skallen på vår bebis som inte skulle vara där. Hon skulle gå och fråga läkaren om vad han tyckte, då brister det för mig... Där kan ju inte vara något fel nu, tusen tankar far genom skallen på en och tårarna bara rinner okontrolerat. BM kommer tillbaka och säger att spessialist läkaren är mycke upptagen men han ska ta oss på sin lunch dagen efter. Lika tacksam man är för att han skippar sin lunch lika förtvivlad är man ju för att han inte kan ta en NU. Bm ber mig ligga på britsen igen, hon ska kontrolera om det som finns i vår bebis huvud har något blodflöde, det visa sig att det var vätskefylda uppklarningar som hon sa, och att det inte fanns blodflöde i dom, det var nog kanske bra men hon visste inte!
Totalt förvirrade och upprivna lämnade vi UL motagningen, jag hade en tid på spessialist mödravården direkt efter, vi skulle då prata med läkaren om min lungemboli samt att en dam från narkosen skulle komma upp och prata om epiduralbedövning och hur det fungerar när man går på blodförtunnande sprutor, om det skulle hända något på förlossningen.
Jag tror inte jag och Johnny hörde på så mycke vad dom pratade om just då, läkaren beklagade sig å sa att hon inte kunde ge oss några svar på vad som skulle hända nu, narkos damen förstog att vi inte lyssna, men drog informationen ändå, bebisen måste ju ut hur det än blir sa jag.

När vi kome hem från Lund var vi som i ett vackum, man ville tiden skulle gå fort så vi skulle få svar, men sen vill man att tiden ska stå stilla så man slipper få svar man inte vill höra.
En väldigt tung bit som Johnny fick ta var att berätta det för barnen, Emma är totalt förtvivlad och Hampus tar det på sitt egna vis och gråter inom sig som han säger. Vi undvek att prata med fler än dom närmsta, vi orkade bara inte förklar något vi inte förstår själva.
Väntan och natten till idag har varit totalt outhärdlig, det blev minimalt med sömn för min del. Tankarna bara far runder och man föräställer ju sig det totalt värsta hela tiden, men vad är det värsta? Är det att vi kommer hem utan bebis eller att vi kommer hem med en bebis som behöver vård 24 timmar i dygnet, jag vet inte ska jag säga, vi vet inte vad det värsta är som kan hända!
Som tur är vet vi vartfall att jag och Johnny  älskar varandra och har klarat mycke undertiden vi har varit tilsammans, så vad somän händer ska vi nog klara detta med bara vi håller ihop.

Jag tror inte vägen till Lund har varit så lång någon gång som den var idag, vi körde i god tid för vi ville för allt i världen inte vara sena och riskera att missa UL spess läkarens lunch. När man sitter där i väntrummet känns det som alla vet att man har fel på barnet i magen, det går ju inte att dölja rödgråtna ansikten. Man känner dom beklagande blickarna från dom som går förbi, det kanske bara är ren inbillning men kännslan är ändå fruktansvärd.
Vi blev inkallade på ett rum av en barnmorska och en annan läkare, dom började göra undersökningen i vänta på spessialisten, man förstår ju inte så mycke av vad dom säger, allt är på fack språk. Men vi kunde vartfall konstatera att lilla bus fortfarande låg i säte och att hjärtat ticka på som det skulle! Jag bara grät hela tiden och hade svårt att titta på skärmen, Johnny klara att vara lite mer samlad och ställde lite frågor dom inte kunde svara på. Efter en stund kom läkaren vi väntat på och han tog över dopplern och börja kika runder, undertiden pratade han med en tredje läkare som med kom dit! Vi förstog inte mycke av det heller.
Cysterna, eller dom vätskefyllda sakerna som finns i lilla bus huvud mättes, två av dom var ca 2,5 cm i diameter, sen finns där några som är mindre med, men vi vet inte hur många!
Han sa att man inte behöver vara spessialist för att att se att något är mycke fel, men han visste inte vad! Han hade inte heller sett något liknande. Så det vi igentligen fick reda på idag är att det inte är vattenskalle, det är inte ett kromosom fel och det är inte en genetisk skada! Men vad det kan vara är det ingen som vet. Så ovissheten är nästan lika stor idag som den var igår.
På fredag kommer vi att åka på en magnetröntgen, för att dom ska få en bättre bild av hennes hjärna sen tar det nog någon dag innan vi får svar från den och blir kallad till läkare igen, mer än så har vi inte fått reda på!

Vi mår psykiskt ganska dåligt hela familjen just nu, och kan inte svara på någons frågor så snälla fråga inte, vi orkar inte svara, så fort vi vet något så lovar vi att vi ska dela med oss.
Jag vet att våra nära och kära lider med oss och finns å stöttar, det känner vi från er! Vi tackar även för alla värmande ord och blommer som vi har fått sen igår.