Idag va det nytt besök på CSK, samma oro som vanligt. Men det gick bra även denna gång, lite mindre viktökning men fortfarande innom ramarna, jag trodde hon skulle ha spräckt 4 kg nu men hon ligger strax under. Skallen hade växt sina 5 mm så även det såg ut som det skulle. Jag har varit lite extra orolig denna veckan för jag tycker att hon har kräkt lite mer än vanligt, det är ju något som kan säga att trycket i skallen ökar om hon får riktiga kräkningar.
ÄNTLIGEN har även navelstumpen trillat av, hon fixade det helt skälv genom att ge den en spark haha. Jag tycker att det luktat riktigt illa om den dom senaste dagarna och varit rädd för att det skulle bli infekterat så det var skönt att den försvann och att det nu ser fint ut.
Idag när vi var på sjukan blev vi erbjudna att få hemsjukvård!!!! Vi blev något förvånade och menade på att vi är ju i husvagnen, ja tyckte hon att vi kan ju köra dit. Är ju bara att tacka och ta emot, så hädanefter kommer det att komma en sjuksköterska hit till oss varje onsdag och titta till henne, ska bli ganska gött att slippa sjukhuset ett tag, vi har ju hatt stående besökstider på något sjukhus i ganska många veckor!
Annars så pratade vi ganska mycke om ammningen även denna gången och dom tyckte det var helt ok att köra både flaska och ammning, hon mena på att det antagligen kunde bryta hennes hattande med ammande och antagligen få lite mer tid imellan matningarna. Så nu har jag inhandlat en ny flaska till och NAN pulver, så får vi se hur det blir!
Något jag funderar mycke på nu är framtiden! Man har ju inte en aning om vad vi har att vänta, man kan ju fortfarande inte planera mer än i ca en vecka framöver. Jag som har något kontrollbehov sliter ganska mycke med det, vill ju gjärna veta vad som väntar runt nästa hörn innan jag är där. Alla har väl en viss dröm om sina barns framtid, vad man önskar att dom ska bli för individer, men med Elin är det så fruktansvärt svårt att se en framtid, det är klart att även hon har en och att jag har en önskan för henne med, men när man bara orkar se till nästa vecka blir det svårt att förhålla sig till.
Innan vi fick Elins diagnos så pratade vi om att boka en resa över jul och nyår, eller det var mer mitt krav för att vi skulle skaffa campingen :) Men nu vet man ju inte om man vågar boka något, det kanske blir OP just då eller mår hon kanske sämre? Man vill ju inte göra något som kan riskera att hon blir dåligare, men sen blir ju dom stora barnen besvikna om vi inte kommer iväg. Det är ett evigt tänkande på saker som man inte kommer att få några svar på...
Nu är det långt mellan inläggen, men när vi inte vet något om hennes tillstånd är det svårt att skriva med, då handlar ju bara bloggen om vardag och camping :) Kanske inte så superintresant att läsa om.
Kram på er alla!
Lilla Bus
torsdag 28 juli 2011
fredag 22 juli 2011
Hela tre veckor, och ammnings fråga!
Ja nu är vår lilla snuppa tre veckor gammal :)Jag undrar vad jag gjorde med all tid jag måste ha haft innan hon föddes, för just nu går dagarna fortfarande åt till att amma, jag tror jag har blivit begåvad med väldigt tunn mjölk för hon blir inte mätt några längre stunder. Det kan kännas ganska frustrerande och jobbigt att bara bli sittanes med henne i knät, och hon är ju inte heller helt nöjd när hon inte blir bonna mätt. Mjölk har jag gott om så Dolly Parton och Samantha Fox kan slänga sig i väggen haha, det är nog bara tjockleken på drickat som inte är så bra. Vid ett par tilfälle har jag nu fuskat och gett henne lite ersättning, då kan hon sova gott i upp till tre timmar om man har tur, och tre timmar på en natt är minsann lyx kan ni tro.
Att amma eller inte amma är ju en svår fråga, ammar du inte kan du få en massa påtryckningar från BVC och folk runnt dig som har en massa åsikter, som förstagångs förälder så kan jag förstå att det är fruktansvärt kämpigt om det inte fungerar som man vill och alla håller på att tjata på en.
Jag har alltid varit för ammning, men har full förståelse för dom som kanske inte kan få det att funka, jag tycker kanske att alla borde prova innan man ger upp, men det är min högst privata åsikt och inget att ta fasta på. Mina andra båda ammade jag fullt tills dom var ca 6 månader, men deras mjölk intag stabiliserade ju sig efter ca 2 veckor, och det blev lite längre mella matningarna.
Just nu så vet jag inte helt vad jag vill!! Amma är supermysigt och säkert det aldra bästa för barnet ur näringssynpunkt, men det håller på att ta slut på mig totalt när jag inte kan få sova mer än 30/60 min i stöten. Jag har inte en aning om det går att kombinera ammningen och ge tilllägg, eller om mjölken sinar omgående då. Fast igentligen så finns det ju bebisar som sover hela nätterna ganska tidigt och mamman kan ändå amma på dagen, då borde det ju fungera! Fast då får jag väl värsta stockningen på natten. Hua hua vad kluven man kan bli, jag får nog bara fortsätta att kämpa på ett tag till med det, vem vet det kanske vänder och stabiliserar sig så den lilla donnan blir mätt. Viktuppgången är där inget fel på så maten räcker ju till även om jag inte ger ersättning.
Igår var det dax för CSK igen, mår alltid skit innan vi ska dit. Oron hänger som ett svart måln ovan för en, och man andas inte ut förren man är på väg där ifrån. Men allt såg ut som det skulle, hon väger nu ca 3700g och skallen hade ökat med ca 5mm och det var med i sin ordning.
Nu träffar vi ju bara en sköterska när vi går dit för läkaren har semester, men hon var med mycke trevlig och tog sig tid att lyssna på våra tankar och funderingar, även om hon inte heller har några svar kan det vara ganska sjönt att dom bara lyssnar på vad man säger och vad man oroar sig för.
Elins navelstump vägrar att trilla av :( Jag trodde det va någon lag på att det skulle ske innan dom va en ca 14 dagar gammla, men nej hennes sitter som klistrad på plats, jag frågade sköterskan om det och hon svarade "jasså ni har fått en sådan bebis haha" Hennes dotter hade hattt sin kvar i 6 veckor!! Så det är tydligen väldigt olika när dom trillar av.
Grabbarna grus utfodrar!
Hampus har varit ute mad båten denna veckan och fiskat gädda, det var inte han som fick den men var lika stålt ändå.
Emma åker ring efter båt!!! (mamma är något avis)
Att amma eller inte amma är ju en svår fråga, ammar du inte kan du få en massa påtryckningar från BVC och folk runnt dig som har en massa åsikter, som förstagångs förälder så kan jag förstå att det är fruktansvärt kämpigt om det inte fungerar som man vill och alla håller på att tjata på en.
Jag har alltid varit för ammning, men har full förståelse för dom som kanske inte kan få det att funka, jag tycker kanske att alla borde prova innan man ger upp, men det är min högst privata åsikt och inget att ta fasta på. Mina andra båda ammade jag fullt tills dom var ca 6 månader, men deras mjölk intag stabiliserade ju sig efter ca 2 veckor, och det blev lite längre mella matningarna.
Just nu så vet jag inte helt vad jag vill!! Amma är supermysigt och säkert det aldra bästa för barnet ur näringssynpunkt, men det håller på att ta slut på mig totalt när jag inte kan få sova mer än 30/60 min i stöten. Jag har inte en aning om det går att kombinera ammningen och ge tilllägg, eller om mjölken sinar omgående då. Fast igentligen så finns det ju bebisar som sover hela nätterna ganska tidigt och mamman kan ändå amma på dagen, då borde det ju fungera! Fast då får jag väl värsta stockningen på natten. Hua hua vad kluven man kan bli, jag får nog bara fortsätta att kämpa på ett tag till med det, vem vet det kanske vänder och stabiliserar sig så den lilla donnan blir mätt. Viktuppgången är där inget fel på så maten räcker ju till även om jag inte ger ersättning.
Igår var det dax för CSK igen, mår alltid skit innan vi ska dit. Oron hänger som ett svart måln ovan för en, och man andas inte ut förren man är på väg där ifrån. Men allt såg ut som det skulle, hon väger nu ca 3700g och skallen hade ökat med ca 5mm och det var med i sin ordning.
Nu träffar vi ju bara en sköterska när vi går dit för läkaren har semester, men hon var med mycke trevlig och tog sig tid att lyssna på våra tankar och funderingar, även om hon inte heller har några svar kan det vara ganska sjönt att dom bara lyssnar på vad man säger och vad man oroar sig för.
Elins navelstump vägrar att trilla av :( Jag trodde det va någon lag på att det skulle ske innan dom va en ca 14 dagar gammla, men nej hennes sitter som klistrad på plats, jag frågade sköterskan om det och hon svarade "jasså ni har fått en sådan bebis haha" Hennes dotter hade hattt sin kvar i 6 veckor!! Så det är tydligen väldigt olika när dom trillar av.
Grabbarna grus utfodrar!
Hampus har varit ute mad båten denna veckan och fiskat gädda, det var inte han som fick den men var lika stålt ändå.
Emma åker ring efter båt!!! (mamma är något avis)
fredag 15 juli 2011
Besök på CSK.
Igår hade vi vårt andra inbokade besök på CSK, med dr Bo Sallander. Han var nöjd med hennes växtkurva och huvudomfånget hade bara växt det som det skulle, hon ligger lite grann över medel, men det är inget som är alarmerande på något vis. Hela hon växer ju så att det knakar, hon har en viktuppgång på ca 700g sen vi blev utskrivna och det är kanon bra! Bo tycker fortfarande det är det bästa tecknet på att hon bra, skulle hon inte må bra hade hon inte ätit på det viset heller menar han.
Jag mår alltid skitdåligt innan vi kommer iväg till läkaren, man stirrar på henne som besatt å försöker se med blotta ögat om skallen har växt för mycke eller för lite, jag vet ju att det är korkat men man kan inte rå för det ändå. Jag har sagt att vi inte ska mäta henne här hemma alls, för då nojar man säkert änu mer om man inte får till hennes siffror.
Jag undrar om min oro för henne kommer att lugna ner sig eller om den kommer hålla i sig på hysteri nivån?
I går kväll bara somna hon knall fall när hon skulle äta, det har hon aldrig gjort innan, då får man halv panik över det! Jag och Johnny kittla henne och retades bara för att hon skulle öppna ögonen igen, men det tog en god stund innan hon behaga visa dom små blå. Jag får nästa panik inom mig när hon gör oväntade saker, jag vet ju att det inte är särskilt konstigt att bebisar bara somnar sådär ibland, men jag ser ju koma eller EP anfall frmför mig med en gång.
Jag hoppas jag lugnar ner mig snart, annars lär det nog bli magsår eller utbrändhet av detta, men känslor styr man ju fortfarande inte över tyvär och panik i kroppen är ju svårt att förhindra, är väl därför det är panik haha.
jag ska se om jag inte kan bjuda på lite bilder av henne :) Har ju äntligen hittat hur man gör det!
Jag mår alltid skitdåligt innan vi kommer iväg till läkaren, man stirrar på henne som besatt å försöker se med blotta ögat om skallen har växt för mycke eller för lite, jag vet ju att det är korkat men man kan inte rå för det ändå. Jag har sagt att vi inte ska mäta henne här hemma alls, för då nojar man säkert änu mer om man inte får till hennes siffror.
Jag undrar om min oro för henne kommer att lugna ner sig eller om den kommer hålla i sig på hysteri nivån?
I går kväll bara somna hon knall fall när hon skulle äta, det har hon aldrig gjort innan, då får man halv panik över det! Jag och Johnny kittla henne och retades bara för att hon skulle öppna ögonen igen, men det tog en god stund innan hon behaga visa dom små blå. Jag får nästa panik inom mig när hon gör oväntade saker, jag vet ju att det inte är särskilt konstigt att bebisar bara somnar sådär ibland, men jag ser ju koma eller EP anfall frmför mig med en gång.
Jag hoppas jag lugnar ner mig snart, annars lär det nog bli magsår eller utbrändhet av detta, men känslor styr man ju fortfarande inte över tyvär och panik i kroppen är ju svårt att förhindra, är väl därför det är panik haha.
jag ska se om jag inte kan bjuda på lite bilder av henne :) Har ju äntligen hittat hur man gör det!
onsdag 13 juli 2011
Kass på att uppdatera och bebislukt
Nu har vi flyttat ut i vår lilla tattarvagn (campingen) och det funkar minsann ganska bra, vi börjar få lite rutiner som tur är, fast dom går igentligen bara ut på att amma haha. Lillabus som nu har fått ett namn Elin, trivs nog ganska bra här ute, hon äter ju som sagt mycke bra och hela tiden. Läkaren som vi träffa förra veckan på Neo avdelningen på centralsjukhuset i Kristianstad (CSK) sa att det var ett mycke bra tecken, vi var ju där inne för att kontrolera hennes huvudomfång som var helt normalt. Vi kommer att åka in där en dag i veckan nu framöver för att mäta det och väga henne, och så länge inte det händer något drastiskt med hennes skalle så ska vi fortfarande vänta vartfall en månad till innan MR ska göras. Läkaren vi träffade där inne (Bo Sellander) var en mycke sympatisk herre som värkligen tog oss på alvar och hade en plan hur vi ska fortsätta framöver. Vi vet ju fortfarande inte hur hennes utsikter ser ut, men det är han som kommer att koppla in dom instanser som kommer att behövas, då är det sjukgymnast och dietist och liknande, men som sagt vi vet ju inte vad som behövs utan att det ska vi ta efterhand som det uppkommer, om det nu gör det.
Men mig så börjar det sakta men säkert rätta till sig kroppsligen, jag har hatt fruktansvärt ont i perioder, hade inte en aning om att det kunde vara så himla smärtsamt efter ett snitt. Jag tycker fruktansvärt illa om att inte klara av att reda mig själv, utan känna att man har behov av hjälp hela tiden. Sen får man ju mer ont och blir mer pipig när sömnen snittar på en tre till fyra timmar per dygn, men men det ska nog reda till sig med efterhand.
Psyikiskt är jag nog inte helt återhämtad, tycker fortfarande det är fruktansvärt jobbigt med ovissheten, jag trodde det skulle lägga sig lite nu när hon är ute och visar alla tecken på att må bra. Men jag nojar över allt, jag tycker direkt det är skitjobbigt och det gör mig himla lessen ibland, nu är man ju rädd för att mista det underbara man har, man har ju lärt känna henne på ett annat vis nu när man har henne i famnen å kan snusa på hennes underbara bebis doft, bara tanken på att något kan gå fel gör ju att man blir totalt skräckslagen. Skrämmande är även tanken på att om vi inte gjort ultraljudet hade vi inte hatt en aning om att vår goa bebis inte är frisk, hon visar ju som sagt inte något fel alls, och att det kanske skulle förvärra hennes skador längre fram.
Just nu är man ganska kass på att uppdatera, men jag har dåligt med internet här ute, och sen hinner jag knappt med det mellan matningar och markservisen till dom andra, och sakerna på campingen som dessutom ska redas upp ibland. Men ni får hålla tillgodo med det som blir.
Men mig så börjar det sakta men säkert rätta till sig kroppsligen, jag har hatt fruktansvärt ont i perioder, hade inte en aning om att det kunde vara så himla smärtsamt efter ett snitt. Jag tycker fruktansvärt illa om att inte klara av att reda mig själv, utan känna att man har behov av hjälp hela tiden. Sen får man ju mer ont och blir mer pipig när sömnen snittar på en tre till fyra timmar per dygn, men men det ska nog reda till sig med efterhand.
Psyikiskt är jag nog inte helt återhämtad, tycker fortfarande det är fruktansvärt jobbigt med ovissheten, jag trodde det skulle lägga sig lite nu när hon är ute och visar alla tecken på att må bra. Men jag nojar över allt, jag tycker direkt det är skitjobbigt och det gör mig himla lessen ibland, nu är man ju rädd för att mista det underbara man har, man har ju lärt känna henne på ett annat vis nu när man har henne i famnen å kan snusa på hennes underbara bebis doft, bara tanken på att något kan gå fel gör ju att man blir totalt skräckslagen. Skrämmande är även tanken på att om vi inte gjort ultraljudet hade vi inte hatt en aning om att vår goa bebis inte är frisk, hon visar ju som sagt inte något fel alls, och att det kanske skulle förvärra hennes skador längre fram.
Just nu är man ganska kass på att uppdatera, men jag har dåligt med internet här ute, och sen hinner jag knappt med det mellan matningar och markservisen till dom andra, och sakerna på campingen som dessutom ska redas upp ibland. Men ni får hålla tillgodo med det som blir.
onsdag 6 juli 2011
Läges rapport!
Ammning ammning ammning ammning ammning..... Å så ammar vi lite till, jag tror inte vårt hjärtegryn har någon botten i sig haha, men vi klagar inte det är så mysigt fast man blir lite utsliten.
Nu börjar vi sakta men säkert landa här hemma, vi blev utskrivna från sjukan i måndags, och vi kände själva att vi var redo att åka hem. Ja eller så redo man kan bli.
Här hemma var väl igentligen inte huset i ordning för att komma hem med en bebis, men efter vi fått hennes besked så ville jag inte se grejerna vi hade handlat eller fått så jag bad ju Johnny bära ut allt i garaget. Jag var inte beredd på att ta in det igen förren vi visste hur det skulle bli!
Och så helt plötsligt är man hemma med en tillsynes frisk bebis :) Så det fick bli en tur inom City gross för att handla täcken och lakan till hennes vagn och vagga. Köksbordet agerar som skötbord (lite grose) men det är ända stället som har rätt höjd. Men lillabus är nog inte särskilt brydd över att hon inte har eget rum eller allt i ordning, hon hänger ju som sagt bara fast vid mitt bröst ändå!
Och hur mår vi då?? Vi är nog fortfarande väldigt omtumlade efter förlossningen, jag är ganska säker på att enbart den tar en stund att smälta! Sen är vi ju fantastiskt glada, överlyckliga, livrädda och en hel del mer kännslor som inte går att beskriva. Vi är ju som sagt HEMMA med vår bebis, inte inlagda för OP eller något annat hemskt, detta hade ju igentligen ingen kunnat föreställa sig. Lillabus mår som sagt bara kanon, fortfarande inga tecken på att hon skulle må dåligt på något vis, planen för henne är nu att kontrolera att hennes huvudomfång inte växer, så det kommer bli lite besök på NEO i kristianstad. När hon är ca 8 veckor ska hon genomgå MR (om inte skallen växer för då blir det innan) efter det så ska dom fatta vidare beslut om vad som ska göras, om där ska göras något!
Vår lilla höna skulle dock skrämma slag på sin mamma en gång till innan vi lämnade sjukan, jag och Johnny hade upptäckt att hon hade som små svarta fläckar på sin tunga som vi inte kunde känna igen.
Vi bad en barnläkare ta en titt på det innan vi skulle bli utskrivna, men han hade ALDRIG sett något liknande så han skulle kalla på änu en läkare med 35 år erfarenhet av spädbarn! Jag hann inte vara med från början när den läkaren undersökte henne för då träffa jag en anann läkare som tittade på mitt snitt, så jag kom inte in i rummet förren Johnny hade varit där en stund.
När jag kom in såg både Johnny och läkaren mycke alvarliga ut, så jag undra så klart vad som händer och får syn på en stencil med en bild på en tunga som likna lillabus, överst på det pappret fick jag för mig att det stog malignt melanom (hud canser) Så jag bröt nästan samman och tänkte att ni kan bara skjuta mig här och nu för jag orkar fan inte mer, inte en grej till det går bara inte! Men det stog melamotic macules på pappret!! Någon som hört om det? Det hade inte barnläkaren heller, men han hade försökt läsa på lite innan han träffade oss, och vad vi nu har förstått är det en form av födelsemärke på tungan, och det ska vara ofarligt!! Just nu ska vi vartfall inte fundera på det mer, vi får ta en sak i taget! Jag har inte ens sökt på google om det för jag vill just nu inte veta, min hjärna pallar nog inte mer känslor just nu!
Många frågar vad lillabus ska heta! Men vi har inte helt kommit fram till det än, så just nu är hon fortfarande lilla bus, eller som Hampus sa "den där skriker"
Vi kommer vara hemma någon dag nu, sen bär det nog ut till campingen på fredag efter vi har varit på Neo i Kristianstad, det beror lite på hur jag mår! Har fortfarande hysteriskt ont i mage och revben.. Fattar fortfarande inte hur man kan välja snitt framför vanlig förlossning.
Kram på er alla!
PS jag är förundrad över att jag har hatt över 10000 besök på sidan, det är väldigt kul i en okul situation DS
Nu börjar vi sakta men säkert landa här hemma, vi blev utskrivna från sjukan i måndags, och vi kände själva att vi var redo att åka hem. Ja eller så redo man kan bli.
Här hemma var väl igentligen inte huset i ordning för att komma hem med en bebis, men efter vi fått hennes besked så ville jag inte se grejerna vi hade handlat eller fått så jag bad ju Johnny bära ut allt i garaget. Jag var inte beredd på att ta in det igen förren vi visste hur det skulle bli!
Och så helt plötsligt är man hemma med en tillsynes frisk bebis :) Så det fick bli en tur inom City gross för att handla täcken och lakan till hennes vagn och vagga. Köksbordet agerar som skötbord (lite grose) men det är ända stället som har rätt höjd. Men lillabus är nog inte särskilt brydd över att hon inte har eget rum eller allt i ordning, hon hänger ju som sagt bara fast vid mitt bröst ändå!
Och hur mår vi då?? Vi är nog fortfarande väldigt omtumlade efter förlossningen, jag är ganska säker på att enbart den tar en stund att smälta! Sen är vi ju fantastiskt glada, överlyckliga, livrädda och en hel del mer kännslor som inte går att beskriva. Vi är ju som sagt HEMMA med vår bebis, inte inlagda för OP eller något annat hemskt, detta hade ju igentligen ingen kunnat föreställa sig. Lillabus mår som sagt bara kanon, fortfarande inga tecken på att hon skulle må dåligt på något vis, planen för henne är nu att kontrolera att hennes huvudomfång inte växer, så det kommer bli lite besök på NEO i kristianstad. När hon är ca 8 veckor ska hon genomgå MR (om inte skallen växer för då blir det innan) efter det så ska dom fatta vidare beslut om vad som ska göras, om där ska göras något!
Vår lilla höna skulle dock skrämma slag på sin mamma en gång till innan vi lämnade sjukan, jag och Johnny hade upptäckt att hon hade som små svarta fläckar på sin tunga som vi inte kunde känna igen.
Vi bad en barnläkare ta en titt på det innan vi skulle bli utskrivna, men han hade ALDRIG sett något liknande så han skulle kalla på änu en läkare med 35 år erfarenhet av spädbarn! Jag hann inte vara med från början när den läkaren undersökte henne för då träffa jag en anann läkare som tittade på mitt snitt, så jag kom inte in i rummet förren Johnny hade varit där en stund.
När jag kom in såg både Johnny och läkaren mycke alvarliga ut, så jag undra så klart vad som händer och får syn på en stencil med en bild på en tunga som likna lillabus, överst på det pappret fick jag för mig att det stog malignt melanom (hud canser) Så jag bröt nästan samman och tänkte att ni kan bara skjuta mig här och nu för jag orkar fan inte mer, inte en grej till det går bara inte! Men det stog melamotic macules på pappret!! Någon som hört om det? Det hade inte barnläkaren heller, men han hade försökt läsa på lite innan han träffade oss, och vad vi nu har förstått är det en form av födelsemärke på tungan, och det ska vara ofarligt!! Just nu ska vi vartfall inte fundera på det mer, vi får ta en sak i taget! Jag har inte ens sökt på google om det för jag vill just nu inte veta, min hjärna pallar nog inte mer känslor just nu!
Många frågar vad lillabus ska heta! Men vi har inte helt kommit fram till det än, så just nu är hon fortfarande lilla bus, eller som Hampus sa "den där skriker"
Vi kommer vara hemma någon dag nu, sen bär det nog ut till campingen på fredag efter vi har varit på Neo i Kristianstad, det beror lite på hur jag mår! Har fortfarande hysteriskt ont i mage och revben.. Fattar fortfarande inte hur man kan välja snitt framför vanlig förlossning.
Kram på er alla!
PS jag är förundrad över att jag har hatt över 10000 besök på sidan, det är väldigt kul i en okul situation DS
söndag 3 juli 2011
Lilla bus är nu född till var stora lycka. Det blev en dramatisk avslutning på det hela tyvärr. I torsdags morse åkte vi in för vår planerade igång sättnning. Allt började lungt och stilla med att jag fick ett slidpiller för att mjuka upp och sätta fart på värkarna. Detta kunde dröja upp till 24timmar så dom, men ca kl 23 på kvällen kände jag att dom börja bli starkare, men vi skulle göra ett försök på att vila lite. Johnny somnade ganska fort, men jag låg bara och snurra, vid ca 01 ringde jag på barnmorskan och så att jag kunde tänka MIG något att sova på i alla fall, trodde att jag skulle somna utan men det gick inte. Barnmorskan ville då ta ut pillan och se om den hade hatt effekt. Undertiden fick jag spontan vatten avgång så vi fick väcka Johnny. Varkarbetet fortskrider som det skulle. Vid strax före 8 vår jag fullt öppen och läkarna kallades in, sen gick allt fel och lilla bus fastnade för högt upp i mitt becken. Alla skrek och stimmar samtidigt som två st hängde på min mage. Det hela fick avslutas med katastrof snitt där jag blev bortförd och sövd i all hast. Det var något av det mest skrämmande jag här varit med om, att så mycket folk och läkare kunde bli så panikslagna, alla sprang och drog i mig från olika håll och skrek olika instruktioner, jag var panikslagen och skrek tillbaka att nu fick dom fan göra vad dom skulle och sätta fart, samt att jag var svårsövd och att det skulle stå i mina journaler. Jag var nog inte så trevlig just då, utan man är rädd och känner sig misslyckad, jag ville ju att hon skulle få en så bra start i livet som det bara gick, och istället höll det på att gå totalt fel. Jag vet ju logiskt att det inte var mitt fel att det inte gick som det skulle, men känslan att man inte klara av det är ju där ändå.
Lilla bus mår helt kanon, ingen kan föreställa sig att hon skulle vara sjuk. Hon ser ut som världens sötaste lilla bebis, och beter sig precis som hon ska. Jag och Johnny kunde inte bli mer glatt överraskade eller förvånade över hur hon mår. Det känns som ett litet mirakel. Vad som väntar oss fram över får jag skriva om när jag kommer nära en dator. Detta inlägg är gjort från telefonen. Tack för alla tankar och gratulationer, vi kommer nog hem i morgon.
Lilla bus mår helt kanon, ingen kan föreställa sig att hon skulle vara sjuk. Hon ser ut som världens sötaste lilla bebis, och beter sig precis som hon ska. Jag och Johnny kunde inte bli mer glatt överraskade eller förvånade över hur hon mår. Det känns som ett litet mirakel. Vad som väntar oss fram över får jag skriva om när jag kommer nära en dator. Detta inlägg är gjort från telefonen. Tack för alla tankar och gratulationer, vi kommer nog hem i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)