Att vakna ur en mardröm och inse att man lever i den

Sova är något jag är dålig på just nu, man vaknar hela tiden ur drömmar man inte vill ha, men det värsta är ju när man vaknar och inser att man lever i mardrömmen. Det är en jobbig insikt att förså att detta bara inte försvinner. Vilken dröm det skulle varit att att vakna och insett att allt bara var en mardrömm, inte sanningen.
Tröttheten hänger som ett moln över en hela dagen, det blir svårt att fokosuera på något annat, och ju trötttare man är ju mindre psykiskt klarar man av det.
Jag tycker ju att man borde bli så trött någongång att man bara somnar från det, men av erfarenhet vet jag att det inte är så. Man kan ju gå väldigt länge med förbannat lite sömn i kroppen innan man rasar ihop.

Idag ringde Ul spessialisten från Lund bara för att dubbelkolla att vi fått en tid till MR röntgen, jag blev glad av att han ringde, ( om man nu kan bli glad av ett sådant samtal) Inte en reseptionist eller sekreterare utan han tog sig tid att själv ringa! Vi pratade om lite ditt och datt en stund men vi fick inte mer information än vi redan hade, men han påpekade igen dom positiva sakerna som att hon är normal stor och att han inte kunde hitta några andra fel.
I morgon är det då dax för Mr röntgen, jag ser igentligen inte fram emot att göra den, man vet ju inte vad dom kan hitta då, men det är ju bara att hålla tummen och hoppas på något bra. Vi kommer inte att få några besked i morgon, tidigast i mitten på nästa vecka. Både han och en annan MR spess ska kolla på dom bilderna först. Men dom kommer att ringa så fort dom är klara.
 I morgon ska vi även träffa en kurator nere på KK, det är någon form av samtalskontakt dom erbjuder när man har det som vi har. Jag har ju ingen vidare positiv erfarenhet av just kuratorer eller psykologer och det berätta jag för henne med, då sa hon bara att passa inte vi ihop så fanns det andra att byta med, vet inte om det är bra eller dåligt! Men för Johnnys skull är det ju värt ett försök, kan han bli hjälpt och må lite bättre av det så är det ju helt klart värt att gå dit.
Igår bokade vi även in ett 3/4D ultraljud på Emma kliniken i malmö, det är INTE för att få en andra åsikt om saker utan bara för min och Johnnys skull, vi kanske kan få en liten positiv vibb istället för det dåliga vi fick senast. Har vi tur kan man få en riktigt bra dvd filmn med sig hem där man kan se lite hur hon ser ut! Men det är ju om damen behagar att visa upp sig.
Igentligen är jag lite för långt gången för att få bra bilder, men med tanke på att jag har väldigt mycke fostervatten så trodde hon nog att det skulle gå bra, vi hoppas inerligt att vi ska få se henne, kan ju vara ett mycke fint minne att spara.

Hade en tanke i går natt och när jag pratade med en kompis senare underdagen förstog jag att jag nog var tvungen att ta upp en sak här, det är många i min och Johnnys närhet som antingen är gravida eller just har fått barn. För alla er och för oss blir detta ju en lite anerlunda och ganska jobbig sits. Men ni ska veta att även om det inte går som det var tänkt för oss så gläds vi oerhört med alla er andra och hoppas hoppas att vi är dom enda som ska drabbas av en liknande tragedi.
Jag ska ju inte sticka understolen med att det svider som fan i hjärtat att tänka på det, att vi misslyckas när andra lyckas. Men er lycka är ju inte mindre för det. Och vi ser framemot att kunna få gosa med era små bebisar. Jag kanske inte kommer kunna vara på topp varje dag och ta det bra, men jag är ganska säker på att den kännslan är övergående.

Lilla bus har varit lite lugnare i magen idag, vilket oroar mig som attans, men sen över analyserar man ju allt med, hon har ju hatt lugna dagar innan med utan att det har varit något konstigt med det. Men oro är svårt att släppa. Jag har klarat ta mig i kragen idag och vatt ute en sväng på Landön, det va gött att konsentrera sig på något annat en liten stund, även om man är något disträ.