Morsdag och oro.

Idag va det då morsdag, jag saknar med egen lilla mamma något så enormt fortfarande fast det är 1,5 år sedan hon vandrade vidare.
När det händer jobbiga saker i ens liv är ju mamma den man vill ringa först för att att få tröst, det är ju oftast hon som känner en bäst och kan förstå hur man mår. När vi fick vårt besked kände jag instenktivt att ringa, det tar en liten stund innan man fattar och kommer i håg att det inte går. För mig är det inte ovanligt att jag nästa står med telefonen i handen innan hjärnan kopplar, eller att hjärtat gör ett dubbelsalg när det ringer på hemtelefonen och det står mamma där, jag har ju inte varit så klok att jag har ändrat namnet till Hans (min mammas man).
För drygt 11 år sen ble jag ju själv mamma för första gången, ingen kunde förbereda en på hur stort det igentligen var.
Jag minns som igår den enorma oro som ingen hade berättat om, först var det rädslan för misfall, sen tänkte man måtte jag bara komma över dom 12 veckorna, sen började bebisen röra på sig i magen, då skaulle man noja över att man inte kände den, sen kom förlosnings oron,  måtte det bara gå bra och att bebisen är frisk. Jag var fullständigt övertygad om att bara jag fick min bebis i armarna skulle man sluta upp att oroa sig för allt... Gisses vad fel man kan ha, är ju bara att konstatera att oron för sina barn får man nog lära sig att leva med, oron förändras ju iof medans åren går, men jag tror inte det finns en ända mamma där ute som inte är orolig över något i ens barns liv.
Denna graviditeten har ju fört med sig en änu större oro, en av dom värsta sakerna man nojar för har ju inträffat, bebisen är inte frisk. Som blivande mamma sliter man ju än värre skulle jag tro, än som blivande pappa, vi har ju detta lilla liv inom oss och känner det hela tiden, eller får spel för att vi inte känner hela tiden. Oro är skit drygt, det äter ju på en innifrån hela tiden, men en viss oro är nog med bra, det visar ju även att man bryr sig.
Men att vara mamma är ju även fantastiskt, man är ju del av att ha skapat något som ingen annan gjort. Alla barn är ju unika och ens egna är ju klart både bäst och duktigast haha. Även om man ibland som förälder undrar vad man ställt till med, ungar har ju en förmåga att hitta på lite av varje. Jag avgudar mina huliganer och är en stolt mamma. Och jag vet inom mig att jag kommer att avguda lillabus med och vara stlot över henne, även om hon inte blir som mina andra barn.

Ha en bra morsdag alla fantastiska mammor där ute.