Tillbaka i verkligheten.

Nu var man tillbaka i den vanliga karusellen igen, efter en mycket härlig långhelg på Landön med super fint väder hela tiden. När man är där ute flyr man lite från värkligheten, även om tankarna maler ändå blir det inte på samma vis som här hemma. Som jag skrivit innan så händer de ju saker där ute hela tiden som gör att man är tvungen på att fokusera på andra saker.
I helgen har det rört sig mycke om strömproblem, Johnnys jobb och galna Tyskar.
För att börja med strömmen så har vi ett elsystem där ute som är från typ 1800talet, när man ska man läsa av el chipen som sitter i mätarna så använder vi en dator som är ca 15 år gammal, varje dag är nästan en fröjd då den bestämmer sig för att starta änu en gång, jag brukar prata väldigt snällt med den innan jag trycker på knappen. Sen dom där små chipen ska vi inte ens snacka om, jag har lärt mig över helgen att dom tydligen finnns i två storlekar som nästan inte går att se skillnad på, och då passar ju dom såklart i olika mätare, men ingen har en aning om vilken som passar var. Så när man skickar iväg en gäst till sin utpekade plats med el nyckel och chip, kan man ge sig fasen på att det inte kommer att fungera och man måste dit och byta eller kladda en stund för att dom ska få någon ström.
Johnny har hatt jouren hela helgen, vilket har vatt både jobbigt och frusterande för oss båda. Ingen av oss sover ju något vidare när det ringer på larmtelefonen och han måste iväg, jag gillar ju inte heller någe vidare när han är på olyckor, jag vet ju aldrig när det händer något med en själv och han måste komma på studs, han kan ju inte bara dra från en olycksplats mitt i natten bara för att jag ringer, där finns ju ofta med folk som är skadade eller sitter fast.
Nu till vår kära vänner tyskarna, jag kan ju som sagt inte prata tyska alls, dom få strofer jag har på lager passar sig inte alls på en camping. Men många av dom har blivit bättre på engelska än vad man kan tro, fast den äldre skalan vägra fortfarande blint att ens försöka, och då får det ju bli teckenspråk, ofta roar det båda parter, men ibland blir dom lite sura för att vi inte pratar deras språk, det kan ju jag tycka är deras problem, dom pratar ju inte svenska med mig när jag kommer dit.
I torsdags kom det en ensam herre i en liten folkabuss/husbil, parkerade utanför bommen och kom upp toill luckan och drog en hel radänga på tyska som jag inte fatta ett ord av, så jag gick över till teckenspråk vilket jag trodde han förstog då han nickade å snällt skrev sitt namn. Jag pekade på en plats bakom kiosken som han skulle ställa sig på, och han nickade igen jag log lite glatt och trodde vi var  överens.
Men när han kom ut i bilen drog han på andra hållet så jag var snabbt efter i min lilla elbil och gensköt han. Pekade igen vänligen men bestämmt att han skulle på andra hållet, då fick jag en ny radang på tyska i lite högre tonläga och en del viftande med armarna, innan han for iväg som ett skott genom hela campingen och upp till toahuset där han parkerade på en plats som inte finns, lite villrådigt stog jag kvar å funderade på vad jag skulle göra, men konstatera att det var nog bara lugnast att låta han vara. Några timmar senare fick jag reda på att denne galne lille herren tydligen dök upp två gånger om året och skulle stå där uppe, har prata någon form av östtyska som ingen har förstått ett ord av innan heller. Idag hade han lämnat campingen på morgonen utan att checka ut eller betala, bara lämnat ett tidningsurklipp och en lapp på tyska som min svärmor Lena inte begrep ett dugg av, men men han dyker väl upp till hösten så vi får kanske betalt då.
Som sagt, man har andra lite mindre värdsliga problem där ute.

Idag startade en vecka av olika besök, dagens bestod av att träffa min BM på en helt vanlig rutinkontroll.
Lillabus ligger fortfarande i säte, vilket inte är helt lovande för min del, om allt skulle allt varit som vanligt skulle jag blitt kallad till ett vändningsförsök på förlossningen nu, men jag får vänta till ul på torsdag där dom kanske ser hur det ligger till. Jag vet ju inte ens om dom ska försöka vända henne eller om det blir snitt, det får vi ju förhoppningsvis reda på i morgon. Min barmorska kunde förstå att jag började känna mig stressad eftersom vi inte har fått några besked angående hur en förlossning ska gå till,  så hon skulle ligga på å jaga lite folk på spessmödravården om vi inte får veta något av nevrokirurgen. Annars såg allt ut som det skulle idag, magen växer och följer sin kurva, och jag ligger helt på medelsträcket så jag är nog inte så stor som alla påpekar. Min vikt går inte helt upp som den ska, det kan ju vara både bra och dåligt, man har ju inte så mycke extra kilo sen, men sen vet jag ju med mig att matlusten inte blir bättre ju längre man går heller, så just nu ligger jag på 6,5kg upp, jag har ju gått ner lite sen vi fick beskedet. HB och blodtryck håller sig med inom ramarna, vilket jag är lättad över, jag vill inte ha mer att slåss mot just nu.
Vi pratade även lite om sprutorna jag tar mot lungembolin, det har ju hamnat lite i skymundan efter vi fick lillabus besked. Jag skulle blitt kallad till en spesialist på proppar i hässleholm, men där ifrån har det varit helt tyst. Jag vill ju inte ta en spruta mer än nödvändigt efter förlossningen. Mina ben ser ut som smärre världskrig och gör skit ont.
Förövrigt kan jag nog säga att jag är som en vanlig höggravid i sommar värme. svettas floder, är sur och lider ont av svullna fötter. Nattsömn är fortfarande något jag saknar.
I morgon är den stora dagen då vi ska träffa nevrokirurgen, vi ska vara där kl 14,00 och Johnny följer med.
På torsdag ska vi till Ul igen för kontroll av cystorna och då följer en väninna med mig, om vi inte fått reda på något annat i morgon.

Blev visst ett ganska långt inlägg som handla om lite av varje, men det är svårt att bara skriva om lillabus eftersom vi bara väntar just nu. Till er som tycker att jag och Johnny är lugna nu så har ni igentligen fel, vi lever i ett inre kaous men har börjat bearbeta så smått att vi inte kommer få några svar om hur hon igentligen mår förren hon är född. Och för mi del är det förbannat svårt att njuta av graviditeten när man vet att något är fel, oro är inget man njuter av alls.
Och till alla er andra, igen ett väldigt stort tack för er förståelse och ert tålamod med att vi inte kan planera mer än en dag fram.
Kram