Skräck!

Total skräck är det ända jag kan säga att jag känner innan man ska in på en ny undersökning, hjärtat bultar och man mår illa, skräck kan ju upplevas olika och bete sig olika! Jag har en fruktansvärd skräck för spindlar tex, men det går ändå inte att gämföra med det man känner nu. Ovisshet kan med vara en sorts skräck, det oväntade man inte kan planera eller göra något åt. Men dom fysiska reaktionerna blir nog ungeför lika för dom flesta, just att hjärtfrekvensen rusar, man bli kall och ändå svettig, magen är i uppror. Man vill ju bara komma förbi dom få minuterna innan man får svar, eller att någon dödat spindlen.
Vi var igod tid till Lund som vi brukar, fick parkera i ett parkeringshus en bit bort, med tanke på att vi hade hunden med oss, vill ju inte att den stackaren ska få det för varmt. Vi hade tid att ta en fika innan det var dax att åka nio våningar upp till rätt avdelning, vi blev mötta av en som måste ätit citroner till frukost, surare kärring fick man nog leta efter. Man sätter sig ner å börjar bläddra i någon tidning, har oftast inte en aning om vad det är man läser för tankarna är ju på ett helt annat håll, det är oftast nu som den stora skräcken sätter in och allt det mörka som kan hända kommer, fantasin skenar av i olika riktningar som säkert är totalt ologiskt igentligen, men man kan inte rå för det. Man stirrar sig blå på klockan och undrar när fasen det är vår tur, tiden blir 5 över och man tycker att nästa som kallas är nog vi. Men när kl va 20 över å ingen kommit skicka jag fram Johnny till surtanten för att fråga varför det dröjde så länge, då fick vi reda på att han hade blitt kallad till OP ( och det kunde inte hon kläcka ur sig när hon viste vi vänta) Då gick luften ur en igen å tårarna tränger fram, jaha hur länge kan det nu dröja, blir det ens idag? Jag kände att jag bara inte palla åka därifrån utan att få träffa han.
Men efter en timme dyker det upp en stressad läkare och beklagar så mycke att det blivit strul med tiderna, han ville ju se mig så fort det bara gick men det fanns ingen tid till det igentligen.
Han visade oss bilderna från MR men det va svårt att se vad det skulle vara, han va inte heller helt nöjd med dom och hade med väldigt svårt att göra en bedömning. Det han såg var ju olika vätskeansamlingar i hjärnan, men han viste inte heller va det betydde och hur stor skada det kan ha gjort, det fans barn som hade hatt större problem och ändå blivit nästan friska, sen finns det ju barn som hade hatt mindre och fått större men. Men planen är vartfall att ett tag efter hon är född, svårt att säga hur länge efter, så ska hon genomgå en ny MR där dom efter det gör en ny bedömning hur dom ska opperera, för någon form av opperation kommer det att bli. Antingen görs det en liten mindre variant med titthål, eller en större där dom får opperera in en form av chunt, eller kanske blir det båda. Detta är för att leda bort vätskan som finns där och sammanknyta det med kroppens egna system att dränera.
Jag och Johnny tyckte att han lät ganska posetiv över hennes utsikter, han trodde med att hon skulle överleva och inte få allt för stora med av det. Men det är inga lätta saker hon ska gå igenom, en hjärnopperation på ett nyfött barn inebär ju alltid stora risker, framföralt riskerar hon att få eppeleppsi anfall och kramper.
Jag påtala även att jag tyckte att nu borde det vara dax för dom att ha en förlossningsplan, så han skulle kontakta dom andra som blir inblandade och prata igenom det hela, så inom en vecka ska jag ha fått något svar på hur det ska bli, jag försökte leda in han på planerad igångsättning och jag tror nog han tyckte det var bra. Vill ju fortfarande slippa att bli snittad om det går.
Nu ska det hämtsas sommarlovsbarn och vi drar ut till Landön :)