Ganska ok måste jag säga.

Det har vatt en lång men bra dag, är totalt slut i rutan. Som vanligt så blev det ju inte mycke sömn, men i natt var det värre än vanligt, tror lite grann det var för att luften gick totalt ur en igår när vi inte kom iväg till undersökningen som tänkt. Sen är det ju den vanliga oron inför UL besöken som med spökar, det gör att jag drömmer fruktansvärt konstiga drömmar om allt möjlig.
Ul besöket idag gick bra, det var oförändrat vad Dr Gudmundur kunde se, hennes skalle hade växt lite men det var helt inom ramarna. Idag är nog första gången det kännts något positivt  att vara där, han började undersökningen med att stirra på tatueringen på min mage  och fråga om den inte förändrats lite, jo det kan man ju säga, från liten söt nyckelpiga till en enorm orange ekoxe. Just nu har den sett sina bättre dagar.
Tonen var lite mer lättsam under hela undersökningen, hon ligger fortfarande i säte och han trodde inte hon skulle klara att vända sig själv längre, han till och med förvisade på sin kontorsstol hur hon låg genom att böja ihop sig sittande till en fällkniv och fråga mig och Dessi om han var rörlig då. Med all den spänningen man har i kroppen kande man ju inte göra annat än att skratta även om det inte är särskilt skoj.
Hur det blir med väningsförsök var han ganska tystlåten om, jag tror han med vill vänta på utlåtandet från nevro.
Något han mer sa lite svävande idag var att han trodde nog kanske inte att hon skulle behöva akuthjälp när hon kom ut. Utan att dom antagligen tog ställning till det efter någon dag, men det beror ju så klart på hur hon mår. Men för min del lät det ganska ok eftersom det betyder att jag då antagligen kan få en helt vanlig vaginal förlossning som jag helst vill. Men som ni hör är där väldigt många om och men, så på ett vis vet vi inte ett skit mer än vi gjorde igår, fast känslan i magen är lite bättre och jag känner mig något lugnare inför besöket i morgon. Jag hoppas bara att jag nu inte hoppas för mycke.