skräck?

Hur beskriver man känslan när ens barn rullas iväg för att bli sövd och opererad? Skräck, ångest, rädsla, vanmakt, hjälplös? Jag tror inte det finns något samlande ord för hur det känns när en mammas hjärta brister. Elin är antagligen mitt i hennes op just nu, men vi vet inte. Man vet ju för fan inget man bara väntar och väntar. Natten till idag blev väl som förväntat med minimal sömn, det hjälper ju inte Att vi delar rum med en inbillningssjuk 15 åring som saknar all form av respekt för andra. Jag och j sitter och försöker få något i magen, men det vänder sig bara. Jag ska forska göra ett inlägg när vi här något svar. Tack tack tack för värmande ord tankar och kramar, ni stöttar oss mer än ni tror.