Blog otur?

Hej igen!
Igår när jag skrevet klart inlägget avsluta jag ju med att Elin mådde bra, jag hann inte mycket mer än resa mig upp så blev Elin dålig igen, hon lät lite konstig och pulsen gick upp så jag ställde mig bredvid sängen och då kom det först en liten kräk rap som hon satte i halsen, å man kan ju inte bara dra runt henne på sidan som man hade gjort i vanliga fall, paniken växte i Elins ögon samtidigt som jag försökte rulla henne och skrek hysteriskt på Johnny som naturligt vis satt på dass just då. Johnny kom ut å tryckte på akutknappen och hjälpte mig att hålla på henne på sidan. Hjälpen kommer ju med en gång som tur är, och dom klarade suga rent hennes luftrör med en liten slang som vi tydligen hade på väggen. efter en liten stund var läget under kontroll igen, men denna stackars mamman fick nog änu en smärre infarkt. Jag kan inte förstå varför allt händer när jag är ensam en liten stund!


Nu ska jag fortsätta där jag slutade igår...

Efter någon timme på BIVA (barn intensiv vård avdelning) Så kom blodproven tillbaka utan anmärkning så då kunde dom ta hennes intubering, vi valde att inte vara där när detta skulle göras, man hade nog med obehagliga bilder i skallen ändå. Ett kompis par till oss var så snälla att dom kom ner med mat till oss, vi hade ju inte klarat att få något i magen på hela dagen. Så vi tog en paus och käkade lite med dom undertiden.
hennes första natt efter op fick hon tillbringa där uppe, vilket vi tyckte var väldigt skönt, ansvarsbiten delar man ju med någon annan då som har en större kunskap om vad som är normala reaktioner efter en op. jag och Johnny fick sova på avdelningen tilsammans fast man igentligen bara får lov att vara en förälder här.. TACK TACK för det. Man ville ju inte vakna ensam om dom skulle ringt!
Elin var stabil hela natten och dom bedömde att vi skulle flyttas ner till avdelning 62, vi var glada över att hon var så frisk så att hon kunde flytta, men samtidigt så var det ju så himla tryggt att ha henne där uppe där alla grejer finns. Elin hade det tufft att vakna helt ur narkosen, bara tittade upp ibland och gnällde, man märkte på henne att hon hade fruktansvärt ont. Som mamma och pappa är man väldigt hjälplös när ens bebis bara ligger å gnyr, vi kunde ju inte ens försöka trösta eller ta upp henne. Här nere bestämde dom ganska fort att smärt pumpen skulle höjas till det dubbla, och efter det så lugnade hon sig. Den dagen flöt på med kontroller varannan timma och läkaren var inne hos oss väldigt tätt, vi vankade nog mest runt som osaliga andar. Johnny fick dra ett stort lass eftersom jag inte klarade att vara på rummet när dom grejade, jag bara grät när Elin grät, mitt mamma hjärta brast var gång dom var tvungna att ta i henne. Det är så svårt att försöka förklara hur man känner sig, hjälplös är nog det närmsta man kan komma.
På natten hade hon en sköterska som satt med henne hela tiden, Johnny sov på rummet och jag blev beordrad vila på patienthotellet, Maken har ju en fantastisk förmåga att kunna stänga av allt och sova när han behöver det, även om det sitter någon annan på rummet. jag hade nog inte fått en blund i ögonen om jag hade vart kvar, på hotellet sov jag vart fall några korta stunder. vid 6 snåret på fredag morgon gav jag upp att försöka sova och gick tillbaka till avdelningen.
Johnny sov fortfarande och sköterskan kämpade friskt för att hålla ögonen öppna när jag kom dit.
Vi bytade ett par ord om hur natten varit innan hon gick för att lämna rapport, jag slog mig ner vid Elins sängkant. Då plötsligt slog hon upp ögonen och gjorde ett konstigt läte, det började rycka i hela hennes högra sida. jag skrek på Johnny som flög up ur sängen och larmade, det tog inte många sekunder innan rummet var fullt av folk som försökte hjälpa henne, sjuksköterskan ringde efter jour läkaren eftersom vår läkare här inte hade börjat än, sen drog hon iväg för att förbereda medicinerna så det skulle vara klart när läkaren kom, det dröjde säkert inte så många minuter men för mig kändes det som en timme.
Jag fixade inte att vara på rummet å se henne, jag stod i korridoren och lipade tills läkaren kom, då vågade jag mig in på rummet igen men fick stå en bit bakom. Han ordinerade att hon skulle få läkemedlen som var förberedda och Elins kramper slutade, men det tog inte många minuter innan det drog igång igen, mer sprutor sen uppehåll ett par minuter och sen kom ett sista anfall. Vid detta laget var både jag och J ganska skakade.
Hela den dagen är ganska luddig i mitt minne så jag hoppas att jag kan få allt i rätt ordning.
Senare på förmiddagen fick vi lite besök, det var skönt att kunna tänka på annat en liten stund, för Elins del stod det EEG undersökning på schemat, hon skötte det galant och var en riktig mönsterpatient, sov när hon skulle och var vaken när hon skulle!
Vi hade pratat med dom stora barnen kvällen innan och bestämt att dom skulle komma hit en sväng senare på dagen när skolan var slut, jag och J överla en stund men bestämde till sist med hjälp av en sköterska att det gick bra att dom kom. Johnny gick iväg för att hitta något att äta, och jag satte mig ner hos Elin, det kanske gick ca 15 min innan det där lätet kom igen, jag tittade på henne och efter någon sekund kom kramperna, jag for upp å tyck på larmknappen men kom på att jag inte hade tid å vänta så jag ställde mig i korridoren å skrek, då kom hela ligan springandes och hon blev hjälpt ganska fort, jag tryckte hysteriskt på telefonen för att få fatt i Johnny, men kom bara fram till telesvar, tror jag prova 6-7 gånger innan jag äntligen fick fatt i han. Det är ju så jäkla typiskt igen att jag var ensam med Elin och att hans telefon inte gick att nå, den hade hängt sig i något kostigt läge just då.
Elin var stabil igen när väl dom stora barnen kom, men hon var ganska risig, det blev beställt en CT röntgen som vi gick iväg på ganska omgående, barnen med farmor och farfar fick sitta och vänta i matsalen så länge.
Johnny gick med henne in på röntgen och jag stanna utanför med en sköterska, jag babbla nog ganska osammanhängande om allt möjligt, rädslan för vad dom skulle hitta snurra runt i huvudet på en. In till kontroll rummet där dom granskar bilderna kunde man se genom ett litet fönster från där vi satt. Vi hade med oss en läkare när vi transporterade Elin dit fall något skulle hända på vägen. Han granskade bilderna innan för fönstret, sen ringde han efter en till som kom som sen ringde efter en tredje, då hade jag redan fantiserat ihop det värsta eftersom det var så många som behövde titta!
när vi var kom tillbaka till avdelningen fick vi säga hej då ganska fort till barnen eftersom vi väntade besked från läkarna.......

Nu ska vi fixa mat, får fortsätta skriva i morgon