4 dygn av skräck!

Hej.
Ursäkta att jag inte uppdaterat er, det har varit några turbulenta dygn. Elins op gick inte som förväntat utan den blev mycket mer komplicerad än vad någon kunde tro. Hela op tog över 4 h istället för dom max 2 som dom så från början, eller 25 min som dom trodde. Elins hjärna hade inte sin vener och artärer som det brukar, med andra ord fick vi mer bevis att hon är alldeles unik!! Detta inlägget har jag försökt skriva på 3 gånger innan men då har det hänt något med Elin :( Så fjärde försöket nu.

Som sagt har det varit tufft, och det är egentligen först nu som Elin kan kallas stabil! Dom första tre dygnen efter OP var väldig slitsamma för henne! Elin miste sin blodvolym 1,5 gång under op, med andra ord så blödde hon väldigt mycket, detta gjorde att det var svårt att se för kirurgerna. Dom fick byta tillväga gångs sätt tre gånger bara för att våga ta sig in i hennes hjärna, istället för titthål fick det bli öppen kirurgi och det hade vi ju inte förväntat oss.

För mig och Johnny va det nog ibland dom jobbigaste timmarna i våra liv, vi satt på vårt rum och bara väntade och väntade, ibland bad vi sköterskorna gå och ringa, men dom ända svaren vi fick var att det dröjer en stund till, sen en stund till å sen när dom trodde dom skulle vara klara dröjde det en timme till. Man hinner tänka många tankar på den tiden, hade man vetat att det skulle ta 4 timmar hade det nog inte vart lika illa, nu förstod vi ju att det var något som hänt. När samtalet äntligen kom från kirurgen visste jag inte ens om jag skulle klara att svara, jag tror jag höll andan dom 3 minuterna han pratade! Vi fick reda på att OP var över och att Elin var stabil, resten skulle han förklara senare.
Nu trodde ju vi då att vi skulle få gå till Biva och träffa henne, men det dröjde och dröjde och dröjde, till sist var jag nästan hysterisk och funderade då naturligtvis på om dom inte kunde väcka henne. Långt om länge kom där en sköterska som sa att vi kunde gå upp, vi repade mod och åkte upp till fjärde våningen. Med tårarna rinnande blev vi visade till vilket rum hon låg, och just när vi skulle öppna dörren in blev där ett jäkla liv å läkare och sköterskor kom springande en sköterska sa med hög röst till oss att vi fick bli därute, jag tror jag fick en hjärtinfarkt och bara skakade, det som då var stilla tårar gick över till mer eller mindre panik gråt. Jag och Johnny blev bort ledda mot en bänk samtidigt som dom försökte förklara att det inte var Elin som krascha utan att där låg ett barn till som var mycket sjukt! det tog nog några minuter för mig och J att hämta oss, hjärnan blocka all ingång av information jag var så jäkla rädd. När man väl fatta att Elin var ok så började man andras igen, men då kommer man ju på att där står ett annat par med föräldrar, det är ju deras älskade son... Känslorna man känner då är väldigt motsägelsefulla (pojken överlevde natten och blev op igen sista vi hörde var att han var stabil)
Efter en stund lugna det sig så pass att vi kunde få gå in till Elin, fy vad hon såg liten och eländig ut, hon var ju fortfarande intuberad och sov i en lättare narkose för att dom väntade på svar från blodprover. Vi satt en god stund med henne där inne och bara höll henne i handen, hon var uppkopplad till massa monitorer så det var bara en hand som var ledig att hålla i så vi fick turas om lite.......

Nu är det kväll så jag får fortsätta skriva i morgon, Elin mår bra nu ikväll.