Lillabus... nu stora bus...

Vårt lilla hjärta börjar minsann bli väldigt stor, denna veckan hade hon gått upp nästan 500g, funderar på om vi ska börja med lättmjölk istället, hon växer ju ur alla kläder i raket fart! Idag hitta jag en kass med kläder som jag köpt innan hon föddes, där va nästan allt förlitet och det var inte ens upppackat. Jag bad ju Johnny lägga undan alla saker när vi fick beskedet om Elin, sen har tydligen inte allt kommit fram igen! Lite tråkigt tycker jag men vi får hoppas det föds en liten flicka i vår närhet snart.

Idag var det som sagt onsdagsbesiktning igen vikten är nu 5570g (nyäten) längd 58.5cm. huvudmåttet var det samma som förra veckan, men det var tydligt inget att oroa sig för eftersom kurvan går uppåt annars!

Nästa vecka kommer besöket att ske inne på NEO i K-stad där vi ska träffa både läkare och sjuksköterska, då ska det läggas upp en vidare plan hur det ska se ut framöver, antagligen kan vi inte bestämma så mycke eftersom vi måste vänta på svaren från MR, men det känns ändå sjönt att det finns planer.
I fredags natt var Elin ute på sitt första kräftfiske, hon skötte sig galant och sov som en stock i vindskyddet, jag tror att hon tyckte det var ganska mysigt att ligga nerbäddad i sin åkpåse och ha det varmt å sjönt fast att det var ett jäkla busväder. Hon vakna bara i stortsätt när det var matdax sen somna hon om fort igen. Det ända som jag tyckte var lite bökigt var att byta på henne, det gällde ju att vara snabbare en snabbast så hon inte skulle bli kall om baken, men nr 2 fixade hon inte förren vi var i bilen påväg tillbaka så tacksam var jag över det.

Hennes nattsömn har under den senaste veckan varit lite rubbad, hon vaknar vid 4 och fyllar blöjan, sen har hon väldigt svårt att komma till ro igen, ligger och grymtar och beklagar sig, somnar till någon minut för att börja gnälla igen, jag har satt detta i samband med att vi började med sempers magdroppar så i kväll ska vi hoppa över att ge dom för att se om det blir bättre, jag glömde ju nämligen att ta med dom när vi var iväg i helgen och då sov hon ju bra.
Lendet har nu äntligen kommit :) :) :) I lördags eftermiddag när vi kom ut till Landön låg hon och jollrade till mig och plötsligt sprack hela hennes ansigte upp i ett stort smil, gisses vad lättad jag blev, är nästan så man fick torka en tår. Jag är ju alltid orolig om hennes utväckling även om den just nu är normal, så letar man ju efter små tecken.

Mina egna känslor börjar med komma ikapp mig nu när en del har lugnat ner sig, jag har nog tryckt ganska mycke av det till sidan eftersom man är så fokuserad på henne hela tiden. Jag tycker igentligen inte att jag har hatt svårt att knyta an till henne, men bandet mellan oss blir starkare för varje dag som går. Snuvad är nog det jag känner mig just nu, jag är snuvad på halva graviditeten, och jag är snuvad på förlossningen och så känner jag mig väldigt snuvad på dom första veckorna av hennes liv. Man bara jagar ju tiden hela tiden, nästa besök, nästa vecka, nästa undersökning, det är svårt att hinna njuta av henne då. Att försöka intala kroppen att inte jaga efter tid är lätt att säga men svårt att göra.
Detta är ju mitt sista barn som man då skulle njuta av ännu mer. Det går ju inte att tvinga sig till lugn och njuta heller, hjärnan gör ju som den vill.
Jag försöker intala mig själv att får vi bara svar från MR och en bra plan att gå efter så kommer jag bli lugnare, men jag har en kännsla av att då är det bara något annat som väntar runt hörnan.

Nu är där någon som ligger i vagnen å kallar på uppmärksamhet, så jag tror minsann att det ska gosas lite nu!
Kram på er!