Kass på att uppdatera och bebislukt

Nu har vi flyttat ut i vår lilla tattarvagn (campingen) och det funkar minsann ganska bra, vi börjar få lite rutiner som tur är, fast dom går igentligen bara ut på att amma haha. Lillabus som nu har fått ett namn Elin, trivs nog ganska bra här ute, hon äter ju som sagt mycke bra och hela tiden. Läkaren som vi träffa förra veckan på Neo avdelningen på centralsjukhuset i Kristianstad (CSK) sa att det var ett mycke bra tecken, vi var ju där inne för att kontrolera hennes huvudomfång som var helt normalt. Vi kommer att åka in där en dag i veckan nu framöver för att mäta det och väga henne, och så länge inte det händer något drastiskt med hennes skalle så ska vi fortfarande vänta vartfall en månad till innan MR ska göras. Läkaren vi träffade där inne (Bo Sellander) var en mycke sympatisk herre som värkligen tog oss på alvar och hade en plan hur vi ska fortsätta framöver. Vi vet ju fortfarande inte hur hennes utsikter ser ut, men det är han som kommer att koppla in dom instanser som kommer att behövas, då är det sjukgymnast och dietist och liknande, men som sagt vi vet ju inte vad som behövs utan att det ska vi ta efterhand som det uppkommer, om det nu gör det.
Men mig så börjar det sakta men säkert rätta till sig kroppsligen, jag har hatt fruktansvärt ont i perioder, hade inte en aning om att det kunde vara så himla smärtsamt efter ett snitt. Jag tycker fruktansvärt illa om att inte klara av att reda mig själv, utan känna att man har behov av hjälp hela tiden. Sen får man ju mer ont och blir mer pipig när sömnen snittar på en tre till fyra timmar per dygn, men men det ska nog reda till sig med efterhand.
Psyikiskt är jag nog inte helt återhämtad, tycker fortfarande det är fruktansvärt jobbigt med ovissheten, jag trodde det skulle lägga sig lite nu när hon är ute och visar alla tecken på att må bra. Men jag nojar över allt, jag tycker direkt det är skitjobbigt och det gör mig himla lessen ibland, nu är man ju rädd för att mista det underbara man har, man har ju lärt känna henne på ett annat vis nu när man har henne i famnen å kan snusa på hennes underbara bebis doft, bara tanken på att något kan gå fel gör ju att man blir totalt skräckslagen. Skrämmande är även tanken på att om vi inte gjort ultraljudet hade vi inte hatt en aning om att vår goa bebis inte är frisk, hon visar ju som sagt inte något fel alls, och att det kanske skulle förvärra hennes skador längre fram.
Just nu är man ganska kass på att uppdatera, men jag har dåligt med internet här ute, och sen hinner jag knappt med det mellan matningar och markservisen till dom andra, och sakerna på campingen som dessutom ska redas upp ibland. Men ni får hålla tillgodo med det som blir.