Nu är det dax....

Jag har länge länge funderat på att ta upp skrivandet i bloggen igen, jag fick lite tråkiga kommentarer av en anonym läsare som gjorde att jag tappade lusten förra gången. Men jag har ett behov av att skriva av mig och att dokumentera allt som händer i våra liv, så nu är det dax att jag tar tag i detta, det är ju ändå frivilligt att läsa haha. Denna hösten är och har varit fruktansvärt jobbig, framförallt för Elin såklart, men hela familjen krachar när hon inte mår bra. Man är ju jäkligt bra på att skuldbelägga sig själv hela tiden, även om det inte är något man kunde gjort annorlunda just då, vi gör ju hela tiden vårt bästa för att familjen ska fungera, men ändå blir det ofta att planerade saker får ställas in av olika anledningar. Jag plågas väldigt ofta med att jag tillbringar alldeles för lite tid med Emma och Hampus, och att det är deras intresse och kul grejer som får ställas in, som tur är har vi ju farmor som ställer upp så mycket det bara går, hon hämtar, lämnar passar och finns tillhands hela tiden, men det hjälper ju inte mitt samvete, det är fortfarande jag som är otilräcklig, men man har bara två armar och 24h på ett dygn, och jag gör fasen så gott det bara går så varför gnager då det i hjärteroten ändå? Jag kanske skulle göra en lite uppdatering angående Lillabus :) Under sommaren har hon ju hunnit fylla 2 år (var blev den tiden av)och har spenderat hela tiden i husvagnen på campingen. Det var hyfsat lugn för henne, ett par krampanfall men inget större som vi behövde bryta med stesolid, men i slutet av sommaren ändrades karaktären på anfallen lite, hon började krampa mer i kroppen och inte bara vara frånvarande som innan. I augusti fick hon ett riktigt grandmal anfall, det var jävligt obehagligt. Hon började bete sig lite märkligt just när vi ätit färdigt på kvällen så jag sa till J att nu kommer det ett anfall, jag lyfte upp henne och bar in busan på sängen i vagnen så hon kunde ligga plant, då drog hela helvetet igång, jag skrek på Johnny att han skulle få fram stesoliden, han tyckte jag skulle ta det lugnt å änu mer förbannad blev jag eftersom han inte sett hur hela hon ryckte, han kom till sist med stesoliden, men va inte rätt styrka på den så jag for ut i förtältet och hämtade den som vi har liggandes i barnvagenen. Efter jag gett henne den så slutade hon ändå inte att krampa, så jag uppmanade J att ringa 112 å det jäkligt fort. Vi uppför oss inte alls lika i dessa sitser när det händer något med Elin, jag blir som en förbannat ilsken robot och J känns som en väldigt seg sömngångare så jag tycker inte han gör något i den hastigheten jag vill att det ska hända, och jag blir väldigt arg när jag blir rädd med för den delen. Dom på larmcentralen är oftast väldigt hjälpsamma och försöker leda en igenom krisen fast man säkert inte är så trevlig i tonen. När jag hörde syrenerna på ambulansen ca 20 min senare så slutade busan äntligen att krampa, men hennes andning var påverkad och hon helt slö. Ampbulansgubbarna och vi gjorde bedömningen att vi skulle åka till Kristianstad i stället för Lund eftersom vi var på campingen och att hon hade slutat krampa, Emma och Hampus var ju kvar där ute. Den veckan hade vi besök av deras kusiner från kiruna och pappas fru Irené, så vi kunde ju båda två åka med utan att dom skulle behöva bli ensamma. Emma blir väldigt upprörd och ledsen när Elin får sina anfall, hon är ganska lik mig i sin reaktion, Hampus går mer undan jag tror inte han vill se vad som händer, hans reaktioner kommer oftast långt senare och det är mycket tuffare att hantera någon som inte säger eller visar ett dugg, han står helt oberörd. Det kan gå dagar men oftast minst en vecka innan det släpper och han blir lessen och endast när det är han och jag själva. Deras reaktioner är hemska för oss som föräldrar, man vill vara där för dom och trösta samtidigt som man är i upplösningstillstånd själv, och minst en av oss är tvungen att gå med ambulansen in till sjukhuset för att vara med Busan. Man vill ju båda helst åka in med Elin eftersom man vill vara där om det händer något mer, men det suger fett (som Emma säger)att behöva lämna dom andra två ensam med sin rädsla. Vi har försökt att dela upp vem som åker, hur det blir mest praktiskt, vem som ska på jobb nästa gång och var, vem som kan ordna sig fortast ledig, och vem som kan försöka jobba och sköta markservicen här hemma på lämpligast vis. Eftersom jag bara är timanställd på mitt jobb så är jag jäkligt rädd att behöva ringa och VABBA, vi är lite väl mycket personal till lite för få boende nu, jag vill ju inte vara en av dom som gallras ut först för att man har hatt många VAB dagar och känns opålitlig, så jag vabar så lite det bara går och försöker flytta jobbedagar och ta extradagar när det är lungt med Elin. Johnny har det lite lättare att jobba tex hemifrån,har han bara en dator och telefon så kan han få en del gjort ändå, så då blir inte hela hans arbetsdag förstörd, skulle jag åka ifrån jobbet ett stund för en kontroll på Busan i Lund så tar det ca 6 timmar innan jag är tillbaka där igen så det fungerar inte alls, då klöddar jag till det för hela jobbet. Det är ju inte heller så att jag kunde tagit med henne en timme på jobbet till man är färdig som vissa arbetsplatser är mer anpassade för. Men för att komma tillbaka till just det anfallet i augusti, så blev vi inlagda i kristianstad över natten, dom ville ha styrsel på hjärtat och andningen, blodtrycket hade med åkt jojo lite, men jag var och hämtade dom dagen efter och då var hon fortfarande slö och lite tagen. Det tog nog 2 dagar innan hon ble sig själv igen. Detta var startskottet på hösten, jag orkar inte skriva mer idag så jag får fortsätt i morgon så jag känner att vi kommer ifatt dagens läge. Jag tror att det går att ställa frågor fortfarande på bloggen, och fråga om just allt, vet jag det så svarar jag, det är inget av detta som är för känsligt för oss att prata om. Annars är min Mail: swimle@hotmail.com