Ta en kölapp å sitt ner.

Ta en kölapp å sitt ner var kommentaren jag fick på Hässleholms akuten. Busan fick ett ganska stort anfall ett par dagar efter grandmall anfallet i husvagnen. Jag och J hade varit i stan å käkat efter att busan å jag gjort lite ärende. Det började lika dant som förra gången, vi hade just svalt middagen när hon fick den där speciella blicken i ögonen, hon ser nästan panikslagen ut. Jag lyfte upp henne från barnstolen och la ner henne på en soffa i resturangen, det är alltid lättare när hon kan ligga ner för man måste kolla på en gång att hon inte har något i munnen som hon kan sätta i halsen. Frånvaroatacken kom och hon krampade lite på höger sida, jag gav stesolid ganska omgående denna gången för man ser lixom om det är ett anfall som bara går över eller om hon kommer att behöva extra hjälp. Vi rådgjorde med varandra vilket som skulle gå fortast, ringa ambulans eller köra själva till akuten i HLM, efter övervägande så sprang J och hämtade bilen. Han körde ända fram till resturangen, ibland får man bara skita i var man får köra eller inte, regnet totalt öste ner, det var som himlen öppnat sig, då kan man fasen undra varför det ska bli mer jobbigt än vad det redan är, jag försökte bäöra ut busan till bilen utan att hon skulle bli dygnsur sammtidigt som man försöker hålla en hand på hennes bröstkorg så man har koll på andningen, både jag och J känner ju Elins andningsmönster väldigt väl så vi märker ju om hon är andningspåverkad ganska fort och då vill man till sjukhuset omgående ifall hon behöver få mer hjälp. J släppte av mig vid akuten så jag kunde springa in medans han parkerade bilen, jag kom med andan i halsen upp för trappen och sprang fram till luckan ( där va inte en själ i väntrummet ) damen som satt där öppnade och jag gastar fram att jag hade en tvååring som krampat och är andningspåverkad, då kommer det........ Ta en kölapp å sitt ner..... Dom orden som forsade ut ur min mun då var inte nämnvärt trevliga kan jag säga, som sagt beter jag mig som en ilsken robot. Men till sist fatta hon allvaret i det hela och sprang för att hämta hjälp så att vi fick komma in. Både läkare och ssk var mycket trevliga och hjälpsamma så då kändes det lite bättre. Dom har ju ingen barnakut i Hässleholm så dom ville ju ha oss till kristianstad med en gång, men eftersom vi inte var en prio 1 längre (Elin andas normalt) så skulle ambulansen beställas och det kunde ta upp till 30 min innan den kom, så jag och Johnny bestämde att vi skulle köra själva. Vi kom fram utan problem och fick åka hem lite senare på kvällen när alla kontroller var gjorda, vi vet ju aldrig vilket beslut dom kommer att ta om att stanna eller att åka hem, så vi hade ju redan dratt igång hela apparaten med hundpassning och barnpassning av E och H, förflyttandet av bilar och hur man löser arbetet dagen efter. Det var bara att avboka allt och köra på upphämtning av hund och barn haha. Läkarna i Lund säger ju att vi ska leva som vanligt mellan anfallen och att vi inte ska vabba och Elin stanna hemma från dagis dagen efter om hon inte är alltför påverkad av det. Men man är på sin vakt hela tiden när man är på jobbet efter sådana turer, hjärtat är i halsgropen varje gång man känner telefonen vibrera i fickan, jag håller andan och blir kallsvettig varje gång jag tar upp den för att kolla, står det dagis så börjar jag förflytta mig fort till kontoret för att kunna dra på en gång om det blir kris. Som tur är har jag bara behövt köra från jobbet två gånger sen jag började i december, men dom gångerna har det varit väldigt akut. Man kan köra från Vittsjö till Tjörnarp på 27 minuter, fortare är omöjligt har jag konstaterat och jag hade inte sett mitt körkort på flera år om polisen varit i närheten. När man sitter i bilen och panikkör hem hinner det passera många tankar, jag förbereder mig alltid för det värsta ( men jag vet inte vad det är) och går igenom i skallen vad som är nödvändigt att få med sig till Lund. Johnny brukar redan vara ringd från dagis han med, så antingen är han redan påväg med ambulans till Lund eller kör vi båda som idioter för att komma fram. Är det bara halvakut så kör nämligen Johnny först eftersom han har lättare att komma iväg från jobbet, jag vill ordna en efterträdare till mitt pass om det finns tid och möjlighet. Naturligtvis så går ju Elin först, men kan man lösa det så känns det jäkligt mycket bättre och man kan släppa jobbet helt. Jag jobbar ju med människor och sätter mina arbetskamrater i klistret om man inte kan lösa det, ibland skulle man inte varit så förbannat plikttrogen men jag hoppas ju att jag tjänar på det i slutändan. Jag minns inte hur många ambulansturer vi har åkt på sedan i augusti men det blir för tråkigt att läsa om alla kan jag säga. Det är svårt som fasen att ta beslutet om att ringa 112, avvakta eller att köra själv. Ringer vi hemifrån till 112 och begär ambulans kommer ju alltid Sösdala brandkår först eftersom det tar som minst 20 min innan ambulansen dyker upp, har då Busan slutat krampa och andningen är hyfsat normal tycker jag det är lite pinsamt när 5st fullt utrustade brandmän kommer infarande. Jag VET att man inte ska känns så, men man gör det ändå. Det går inte att veta i förväg vilket beslut som är rätt och bestämmer man sig för att avvakta kan dom 5 min egentligen vara livsavgörande om hon slutar andas helt. Själva anfallet i sig är ju inte så superfarligt om det inte varar för länge, men hon klarar inte helt att kontolera sin egen andning undertiden krampen varar, hennes kropp fattar inte hur den ska göra, oftast drar hon bara in en massa luft men får inte till utandningen, det är jäkligt obehagligt att se. Nu vaknade huvudpersonen i fråga så jag får får minsann fixa lite lunch.